Mellan hopp och förtvivlan på Centralen

16.39: Mazen Al Azney och hans familj slussas genom pendeltågstunneln.
16.39: Mazen Al Azney och hans familj slussas genom pendeltågstunneln.
18.15: Sheaman Al Rashed och Amal Al-Sade.
18.15: Sheaman Al Rashed och Amal Al-Sade.
18.05: Kadijah Amer från Refugees Welcome Stockholm utanför Centralstationen. Foto: Sofia Ekström
18.05: Kadijah Amer från Refugees Welcome Stockholm utanför Centralstationen. Foto: Sofia Ekström
18.30: Ghufran Al Beate och Retag Al-Rubaei leker i snurrdörren. Foto: Sofia Ekström
18.30: Ghufran Al Beate och Retag Al-Rubaei leker i snurrdörren. Foto: Sofia Ekström
20.55: Jörgen Lissenko inne i SJ:s resebutik. Foto: Sofia Ekström
20.55: Jörgen Lissenko inne i SJ:s resebutik. Foto: Sofia Ekström
21.40: Taru Ylikylä (mitten) vid sjukvårdsstationen ”Vård på Centralen”.
21.40: Taru Ylikylä (mitten) vid sjukvårdsstationen ”Vård på Centralen”.
22.15: Vid spottkoppen inne på Centralstationen. Foto: Sofia Ekström
22.15: Vid spottkoppen inne på Centralstationen. Foto: Sofia Ekström
23.00: Assi Atta i Refugee Welcome Stockholms tält utanför Centralstationen.
23.00: Assi Atta i Refugee Welcome Stockholms tält utanför Centralstationen.
Hösten 2015 blev världsläget en del av vardagen på Stockholms centralstation. Samtidigt som stockholmarna reser till och från sina arbeten precis som vanligt, möter vänner och väntar på försenade tåg anländer tusentals människor som precis flytt för sina liv.

Den 10 november kom 337 flyktingar till Centralen. Vi tillbringade sju timmar på stockholmarnas mest besökta plats.

Håller ni reda på alla som kommer?

16.39

Perrongen på plattform 19 b är avspärrad och tom, så när som på ett antal poliser. Malmötåget rullar in och bland affärsresenärer med rullväskor kliver två familjer från Kuwait av som pratar med poliserna. Ska de söka asyl? Någon anropar en tolk.

Familjerna slussas genom pendeltågsgången mitt i eftermiddagsrusningen. Barnen vinkar till poliserna. De får nallar av Röda korsets personal.

– Håller ni reda på alla som kommer till Sverige? säger en man till Migrationsverkets tjänsteman.

– Vi gör vårt bästa kan jag säga, svarar mannen i den gula västen.

Sällskapet fortsätter upp till huvudentrén. Här utanför Espresso house har ett litet mottagarcenter anrättats. Migrationsverkets personal i gula västar huserar bredvid Röda korset-personalens röda. De hjälps åt att anvisa boenden, tolka, informera och svara på frågor.

Familjerna fortsätter upp mot utgången mot Klarabergsviadukten. Barnen gör high five med Migrationsverkets personal. En lite pojke kryper omkring på golvet och leker med sin bil medan vuxna byxben går förbi. Barnen har varit på flykt i 15 dagar, varav två dagar på en båt över Medelhavet.

– Taxin är här, säger tjänstemannen från Migrationsverket.

Den irakiska läkaren

18.15

– Mitt barn är dött. Jag hade längtat så efter det. Mitt barn är dött.

Sheman Al Rashed är läkare från Irak. Hon var gravid i sjätte månaden, men bara någon dag tidigare fick hon missfall.

Nu sitter hon på en bänk inne på Centralen. Ångesten i hennes ögon går att ta på.

Hennes 8-åriga dotter Ghufran stryker sin lilla hand över mitt hår. De stora bruna ögonen är fulla av liv. Hon har en glugg där vänster framtand har suttit.

Stämningen är upprörd bland volontärerna från Refugees welcome. För andra kvällen i rad är det irakiska sällskapet på Centralstationen eftersom de inte har någonstans att sova. Med i gruppen finns också Retag Al-Rubaei, en 5-årig flicka som varit sjuk och haft andningssvårigheter.

– De fick åka med en buss mellan olika boenden och nekades plats för att det var fullt. Till slut fick de sova på ett kallt golv. Barnen hade nallar som kuddar. Kvinnan sa att hon behövde hjälp, men de tog henne inte till sjukhus, säger Kadihjah Amer från Refugees welcome.

En sköterska kontrollerar Shemans blodtryck. Retag Al-Rubaei, 5, är fortfarande svag och får en proteindryck.

Under dagen har de varit på Migrationsverkets huvudkontor i Solna.

– De ville skicka tillbaka oss dit där mitt barn dog. Jag åker inte tillbaka dit, det är inte bra.

Den som tackar nej till ett boende som erbjuds av Migrationsverket får klara sig själv.

De båda flickorna Ghufran och Retag leker i snurrdörrarna. Det är dags att åkta, familjerna får sova i moskén i natt.

Ghufran springer fram med utsträckta armar. Jag får en kram innan de försvinner ut genom dörren.

Jörgen, SJ-säljaren från Kista

20.55

– Det blir billigare om ni tar familjeerbjudandet, säger SJ-säljaren Jörgen Lissenko.

Med hjälp av en arabisktalande kundvärd inne på SJ:s kundservice hjälper han en irakisk familj med biljetter till natt-tåget mot Luleå och Haparanda 22.40.

De är fem i familjen, men eftersom det yngsta barnet är nio år räcker det med fyra biljetter.

– Då får ni dela säng, det är lite trångt men det går bra. De vet väl om att det kommer att vara två andra i liggvagnen säger Jörgen Lissenko och vänder sig till tolken.

Han lyckas få ner biljettpriset med 900 kronor.

Jörgen Lissenkos arbetssituation har förändrats väsentligt den här hösten. Varje dag bokar han tågbiljetter till flyktingar som ska vidare. De flesta ska norrut och de flesta är afghaner.

Köpen tar tid och han är mån om att förklara ordentligt.

– Det är klart att jag blir rörd, säger han eftertänksamt. Det är människor jag har att göra med.

En syrisk pojke och finskt sisu

21.40

Taru Ylikylä står bakom bordet vid ”Vård på Centralen” i svarta skinntajts under den vita sköterskeskjortan. Om dagarna är hon verksamhetschef på ett Attendo-boende på Östermalm. När arbetsdagen är slut vid 17 börjar hon sitt nästa skift på Centralen.

– Jag har möjlighet att hjälpa till och då vill jag göra det. Mina barn har flyttat, jag har tid. Jag är finska och jag orkar länge, säger hon och skrattar.

Under de två månader hon varit här har hon märkt en förändring. De nyanlända är i sämre skick, många hostar och framför allt barnen mår dåligt. För någon vecka sedan kom en liten pojke på 1,5 år med väldigt svag puls. Han var nära att dö på Centralen.

– Jag satt med honom i en timme i ambulansen innan vi fick liv i honom, berättar Taru Ylikylä.

Just då kommer en familj från Syrien som precis anlänt med tåget. Shadi Naeraldin, 35, bär sin lille son Sultan, 1,5, på armen. Sultan har kräkts och hostan har han dragits med sedan Österrike. En sköterska ger honom vätskeersättning, men Sultan är nyvaken och vill inte ha.

För 20 dagar sedan bestämde sig familjen för att göra den långa resan genom Europa. Nu står de här.

– Båtresan var det farliga. Vi var 40 personer på en åtta meter lång gummibåt, det var hemskt. Annars har det gått bra.

De har en släkting i Finland och ska kanske fortsätta dit.

– De andra vill dit, jag vill hellre stanna här. Vi får bestämma i morgon.

Shadis fru är gravid i fjärde månaden. Med på resan är också hans mor och hjärtsjuka far.

– Jag måste arbeta och skapa oss en framtid. Det finns inget alternativ.

Vad vet du om Sverige och Finland?

– Ingenting. Haha, ni har säkert en fantastisk historia, men jag vet ingenting. Vi hade inte planerat det här.

Hjälten från Hässelby

23.00

”Volontäransvarig, 10” står det på ryggen av den rosa västen. Den har dykt upp överallt under kvällen. Västen tillhör Assi Atta, 27, från Hässelby.

Han har precis sett till att de sista passagerarna kom med rätt vagn på Luleåtåget. I två månader har han varit varje kväll och varje natt på Centralen, förutom när han pluggade till en tenta i några dagar.

Han arbetar inom hemtjänsten från 07 på morgonen till 16 på eftermiddagen. Efter det tränar han en timme och sedan är han tillbaka på Centralen där han hjälper flyktingar hela kvällen. Varje natt sover han i tältet utanför Centralstationen.

– Vi har värmefläktar så det går rätt bra. Vi har varit lite utsatta så vi behöver vakta det.

Väktarna och polisen brukar titta till honom.

– En gång sov jag tillsammans med en annan volontär och 15 afghaner som inte fick något boende för natten. Jag har inget hotell att erbjuda, men vi plockade ihop filtar, det gick bra.

Han sover fyra timmar per natt innan han går upp och förbereder i tältet för dagen.

– Man måste hjälpa. Min pappa kom från Irak 1979 och han har lärt mig att man måste hjälpa. Jag är stolt över det jag gör. Ibland blir man trött, men så fort jag kommer hit får jag energi. Jag tycker om att vara här.

Assi Atta går för att möta flyktingarna som kommer med det sista tåget från Malmö 23.39.

Klockan 05 börjar en ny dag på Stockholms centralstation.