Det var någonting mer än knopparna som brast

Det var under tiden som körsbärsblommornas knoppar brast i Kungsträdgården som Stockholm lamslogs. En vansinneskörning på Drottninggatan som kostade fem människoliv och miljoner människors trygghet.

Vi hade för första gången råkat ut för en terrorattack med döda offer i hjärtat av centrum. En stad i skräck och vilsna invånare vandrandes mellan sargade kroppar utmed gågatan.

Där ovan tickade klockan på Åhléns bekanta tegelbyggnad. Tick, tack, krasch. Klockan 14.53.

Strax innan kraschen gick jag med mina två små barn på Hamngatan mot det stora varuhuset för att köpa solglasögon och kläder till Lillan.
Då var hon sex månader. Storebror tre och ett halvt år.

När terroristen som inte är värd att nämna vid namn, kapade en lastbil på Adolf Fredriks Kyrkogata med målet att döda, hoppade vi in i 55:ans röda buss. I samma stund som jag betalade mjölken på Hemköp i Storängsbotten kom de första samtalen från barnens far som såg vår lyckliga bild som jag postat på Instagram. Då hade fyra människor redan dött.

”Vi får inte låta oss skrämmas”, ”Terrorn får inte vinna”, skrev viktiga personer i etablerade medier, i statusuppdateringar på Twitter, Instagram, Facebook och så vidare.
Själv var jag skräckslagen, livrädd, förkrossad.

Någonting mer än blomknopparna i Kungsträdgården brast den där dagen. Min bästis kollega dog. En flicka, en Amnestykämpe, en turist och en lärare, senare på sjukhuset.

Men Stockholm var inte trasigt. För många öppnade sina dörrar, startade sin bil och upplät sin säng till någon annan.

Jag och barnen vände i hörnet vid Sergels torg en halvtimme före kraschen. Storebror ville köpa glass och vända tillbaka till Kungsträdgården för att kolla på alla de rosa blommorna.

Vi tog våra kulor, lillebror jordgubb och kokos, jag kaffe och karamell, i bakade strutar. Vi satte oss på en bänk under de rosa blommorna.

För det är jag oändligt tacksam.

Chris, Ebba, Lena, Maïlys och Marie.

R.I.P