När pesten kom till Södermalm – och hälften dog

Här mellan Humlegården och Stureplan begravdes många pestlik 1710-1711. Magnus Västerbro hars skrivit boken Pestens år om epidemin som dödade 40 procent av stockholmarna.
Här mellan Humlegården och Stureplan begravdes många pestlik 1710-1711. Magnus Västerbro hars skrivit boken Pestens år om epidemin som dödade 40 procent av stockholmarna.
Kungsholms kyrka
Vid Kungsholms kyrka begravdes så många pestsjuka att kyrkoherden inte visste vilka som låg i gravarna.
Bölder, blod och dödliga sår.

Pesten på sjuttonhundratalet dödade nära hälften av alla stockholmare – och många fattiga på Södermalm dog.

Här låg dessutom flera pestkyrkogårdar, som nu 300 år senare är okända för de flesta.

Året är 1710 och månaden juni. Året före har Karl XII förlorat slaget i Poltava och kungen befinner sig p flykt på okänd plats i Europa. Stormakten Sverige vacklar och in väller flyktingar från svenska provinser i Baltikum på flykt från ryska trupper.

Det är i denna stund som en besättningsman från båten Stäkesund från Estland går i land i Stockholm. Mannen är sjuk och det tros vara startskottet på den enorma pestepidemi som under några månader ska ha tagit 22 000 stockholmares liv – 40 procent av befolkningen på den tiden.

– I glasmästarhuset som låg där Dramaten ligger i dag faller många sjuka. En apotekare alldeles bredvid varnar om att många i huset många verkar vara sjuka. Men man tar inte läget på allvar, säger Magnus Västerbro.

Han är författare och journalist och har precis gett ut den nya boken Pestens år som skildrar epidemins utbrott på 1700-talet.

Den 19 augusti undersöker läkare dock till slut flera i huset vid Nybroplan och man slår då fast att det är pesten som kommit till huvudstaden.

– Det blir de första dokumenterade pestfallen, säger Magnus Västerbro.

Pesten tros ha spridits främst i fattiga delarna av staden – i Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm), i Klara, i det som så småningom blir Adolf Fredriks församling, samt i Katarina och Maria församlingar på Söder. I alla dessa delar dog 40–50 procent av människorna.

I de rika delarna, Gamla stan och Riddarholmen, dog däremot ”bara” runt 10-20 procent under det halvår epidemin varade innan den ebbade ut.

Den officiella dödsiffran är drygt 17 000, men ytterligare 5 000 tror man alltså dog av pesten.

Liken begravdes först på befintliga kyrkogårdar, men när trycket blev för stort fick nödbegravningsplatser ordnas.

Vid Norrtull och vid Grindshagen, som låg ungefär där SÖS ligger i dag, anlades vad som får liknas vid massgravar för fattiga icke-stockholmare.

Många begravdes också i anknytning till pestsjukhusen som låg på Skeppsholmen och vid Djurgårdsbron.

Likbärarna bar de döda genom staden till gravplatserna. De mer bemedlade fick finare begravningar, medan de fattiga fick mindre värdiga avslut på livet.

Enligt MagnuS Västerbro ska man visserligen ha försökt begrava folk med värdighet och lägga liken i rader. Men de fattiga kunde i vissa fall läggas i en säck och slängas upp på likbärarnas vagnar. En del vittnen talar också om att de fattiga staplades på varandra i massgraven vid Norrtull – även om man lade sand och kalk mellan lagrena av döda människor.

En fascination för skräckberättelser, vilket pesten får anses vara en verklig sådan, och en dödsskräck som ung är Magnus förklaring till varför han ville skriva boken.

– Jag har fått en helt ny bild av Stockholm när jag går i stan tänker jag att det måste ligga pestlik där och här gick likprocessioner. Och när jag hör kyrkklockan tänker jag på inställda ringningarna för de avlidna. Jag har en närmare relation till Stockholm, men också mer makaber.