Nostalgitripp – så var vintrarna i Sollentuna förr

Elever från Gillbo skola åker kälke i Smedbacken vid Gillberga.
Elever från Gillbo skola åker kälke i Smedbacken vid Gillberga.
Familjen Östring tar en paus i skridskoåkningen vid Nytorp och värmer sig med kaffe och varm glögg. Året är 1908.
Familjen Östring tar en paus i skridskoåkningen vid Nytorp och värmer sig med kaffe och varm glögg. Året är 1908.
Skidtävling i Edsbergsparken 1963.
Skidtävling i Edsbergsparken 1963.
Landsnoravägen plogas i slutet av 1940-talet. I bakgrunden Landsnora kvarn.
Landsnoravägen plogas i slutet av 1940-talet. I bakgrunden Landsnora kvarn.
SM-guld i sparkstötting, isfiske med varm glögg och skidtävlingar i Edsbergsparken. Vintrarna i Sollentuna var minst lika roliga förr i tiden – men också betydligt kärvare.

Som när man isolerade ett torp i Södersätra med en gammal myrstack.

Äntligen har det blivit vinter på riktigt. Mitt i har dykt ner i kommunens bildarkiv och hittat några guldkorn från forna tiders blanka isar och snötäckta kullar.

Ett fortskaffningsmedel som hamnat rejält på skam i dag är den klassiska sparkstöttingen. Men längre tillbaka var den ett vanligt inslag på kommunens gator.

– Vintertid tog man sparken när man skulle till affären och handla, berättar kommunarkivarien Annika Holmberg.

1935 kunde Sollentuna dessutom stoltsera med en svensk mästare i sparkstötting: Gerhard Pettersson, Målar-Pelles son.

– Tävlingen gick av stapeln på Skansen, berättar Annika Holmberg.

Sollentunabon Arne Andersson har berättat för henne hur barnen i Häggvik på 1930-talet roade sig med att koppla ihop sparkstöttingarna med varandra och ha ”slädparti”.

Kanske var det familjen Rudbecks återkommande slädturer som var förebilden. Då och då hände det att Reinhold Rudbeck i slutet av 1800-talet tog med sig barnen ut på slädturer genom socknen. Slädarna i tåget var ofta fem–sex stycken, berättar Annika Holmberg.

– Det var ståtliga ekipage, något var utsmyckat med en förgylld örn, och ett annat påstods ha tillhört drottning Kristina.

Längre tillbaka var vattenvägarna en viktig del av infrastrukturen – även på vintern. Edsvikens is var en bra väg in till Stockholm, och Malla Silverstolpe skriver i sina memoarer om hur hon såg ut över myllret på isen i viken nedanför slottet.

– Det var självklart att man färdades på isen, det var lättare än att ploga upp vägar, säger Annika Holmberg.

Skidor, skridskor och kälkar har varit mer konstanta i sin popularitet. Men på många sätt har även dessa folknöjen förändrats.

– I dag är det självklart att kommunen och föreningslivet håller med spår och spolade isar, men allt sådant fick man ordna med själv.

Inte heller utrustningen kom utan uppoffringar.

– Att gå ut och köpa en kälke eller ett par skidor, det var inget som enkelt folk hade råd med bara sådär. Ofta var det nog pappan som fick snickra ihop något.

Allan Krohn föddes i Södersätra 1924. För Annika Holmberg har han berättat om hur han fick ett par skidor från kommunen när han bodde på barnhemmet Almsäter i Rotebro – och hur han fick lämna tillbaka dem när han flyttade. Senare gjorde han ett par egna i slöjden i Gillbo skola.

”Vi fick skidämnen med bockade nosar, men urholkningen vid bindningen fick vi göra själva. Det var inte prima virke, det var kvistar i dem, men de skidorna ärvde sedan min brorsa”.

Även vinterboningen av barndomstorpet krävde en hel del handlingskraft. Så här berättar Allan om hur de lyckades hålla värmen:

”På vinden hade man lagt en gammal myrstack som isolering. Förr i tiden, för att få tätt, så la man en rutten fisk i myrstacken. Då sticker myrorna och sedan kunde man ta stacken som isolerade bra”.