”Barn är barn – oavsett var de kommer ifrån”

Anita D'Orazio var med och startade den första vårdmottagningen för papperslösa flyktingar
Anita D'Orazio var med och startade den första vårdmottagningen för papperslösa flyktingar
– Jag är så ledsen och arg nu!
Anita D'Orazio kommer till intervjun med mobiltelefonen i högsta hugg. Hon har precis pratat med en kvinna som ska utvisas – trots att hon bott åtta år i Sverige och fått flera barn här.
I över 40 år har Anita D'Orazio kämpat för flyktingars rättigheter.

I halva sitt liv har 80-åriga Anita D’Orazio arbetat för flyktingars rättigheter – men det finns fortfarande hur mycket som helst att göra.

– Det är EU som styr det hela nu, allting har blivit hårdare och tuffare.

Inom det svenska rättsväsendet gäller principen hellre fria än fälla, men så ser det inte ut när det gäller asylärenden, berättar hon.

– Där hänger all bevisbörda på flyktingen.

”UD avråder svenska medborgare från att resa till Afghanistan, men små pojkar kan de skicka dit.”

Och det har blivit svårare att få stanna i Sverige tycker hon.

– Även om vi har bevis på tortyr så skickas de tillbaka till andra delar av landet, säger hon och berättar om ensamkommande afghanska flyktingpojkar.

– UD avråder svenska medborgare från att resa till Afghanistan, men små pojkar kan de skicka dit. Man tänker att det inte är möjligt!

Ilskan är en av hennes drivkrafter.

– Jag tror att jag hamnar på Hinsan (kvinnofängelset Hinseberg, reds anm.) en dag. Då får ni komma och hälsa på mig!

”De apatiska barnen är mitt värsta jobb. Jag klarar allt annat, men det klarar jag nästan inte.”

Engagemanget började på 70-talet när hon jobbade som som lärare i svenska för invandrare.

– Det var allt fler som utvisades. Många hade hiv eller tbc.

Hon hjälpte till på så många sätt hon kunde och 1995 var hon med och startade den första vårdmottagningen för papperslösa flyktingar, som då inte hade rätt till vård i Sverige. Läkare ställde upp gratis och mediciner tiggde de till sig.

Numera är hon ombud för flyktingar och hon kämpar dagligen för deras rättigheter.

Särskilt mycket ömmar hon för apatiska barn.

– De finns fortfarande. Vad händer i hjärnan när de blir liggande i flera år? Vad händer i magen när de bara får i sig gröt? De apatiska barnen är mitt värsta jobb. Jag klarar allt annat, men det klarar jag nästan inte. Barn är barn oavsett var de kommer ifrån. De ska ha rätt till sina liv.

Vad vill du säga till de som säger att vi inte kan hjälpa alla?

– Det gör vi ju inte heller. Det kommer en rännil hit. De som ändå tar sig hit har ofta skäl att få stanna. Man borde träffa dem innan man kommer med så dumma påståenden.

Genom åren har hon uppmärksammats för sitt engagemang. 2008 blev hon Årets svensk och 2016 utnämndes hon till Svensk hjälte och under ett år hänger hennes porträtt i ankomsthallen på Arlanda.

”Det bästa är när vi lyckas och de får stanna.”

Hedrande, tycker hon, men är mer fokuserad på den dagliga kampen. Oftast får hon uppskattning för sitt kämpande, men det händer att hon får hotfulla brev.

– De öppnar jag inte ens. På 90-talet, när Ny demokrati var aktiva, fick jag en avi om att hämta ut en likkista på posten. Det gjorde jag inte, jag gick till polisen.

Det hårda arbetet har gett henne problem med magen. Men sluta tänker hon inte göra.

– Det bästa är när vi lyckas och de får stanna.

Fakta

Anita D'Orazio

Ålder: 80 år.

Bor: På Lidingö sedan 1964. ”I en hyresrätt! Skriv det, så det inte tror att jag är rik.”

Aktuell: Ständigt aktuell för sitt engagemang för flyktingar. Utnämndes till årets svensk 2008 och till svensk hjälte 2016. Hon var också med och startade bokcaféet på Lidingö 1977 – i maj hölls det sista årsmötet.