På spaning efter bäver

På bäversafari med Peter Berqvist i Albysjön i Raksta.  Bävrarnas väg upp och ner ur vattnet lämnar mörka stigar.  Bävrar lever i par – bara döden skiljer dem åt.  Bävrarnas vackra bassäng ger krydda till spaningen.  På en uppstoppad bäver visar Peter Bergqvist gnagarens egenheter.
På bäversafari med Peter Berqvist i Albysjön i Raksta. Bävrarnas väg upp och ner ur vattnet lämnar mörka stigar. Bävrar lever i par – bara döden skiljer dem åt. Bävrarnas vackra bassäng ger krydda till spaningen. På en uppstoppad bäver visar Peter Bergqvist gnagarens egenheter.
De lever i par, de hjälps åt med barnen och de gillar att bygga hus. Precis som vi människor.

Inte konstigt att bävrarna blivit så populära att det numera ordnas bäversafari på många platser. Mitt i hängde med en kväll.

Vi står vid Albysjön, den bästa bäverlokalen i hela Stockholm enligt Peter Bergqvist.

Han är advokat från Tyresö, tillika bäverspecialist, och har sin elmotorförsedda eka uppdragen i vattenbrynet.

– Om bävern hade ett paradis skulle det vara här, ­säger Peter Bergqvist och förklarar:

– På vintern fryser sjön sällan helt och hållet och på somrarna finns här gott om smaskiga näckroskolonier och aspträd.

Bävrarnas huvudsakliga föda de varma månaderna är nämligen näckrosornas rötter, bark, färska skott, blad och örter. På vintern fyller de stora gnagarna ­magarna med insamlad bark från egna förråd.

Peter Bergqvist har följt bävrarnas tillväxt i sjö­systemen söder om Stockholm ända sedan de började ­etablera sig i slutet av 1990-talet. I mer än tio år har han lett bäversafari till fots i Naturskyddsföreningen Tyresös regi.

Den här ljusa sommarkvällen ska vi försöka få en skymt av gnagarna i deras rätta element vatten. Hans tysta elmotor tar oss förbi strandkanter där trädtopparna får ett andra liv i den spegelblanka ytan. Den friska luften, fågelkvittret och några kvällsbadande barns avlägsna tjut hörs. Längre ut väntar bävrarnas hyddor och stränder där deras väg till nya gnagmöjligheter på land lämnat tydliga spår i form av stigar.

Och sannolikheten att lyckas få se bävrar är stor, enligt Peter Bergqvist.

– De kan ju ha väldigt regelbundna vanor. Två tanter som brukade ta en kaffestund på en klippa vid halvtiotiden på kvällen fick alltid se samma bäver när den kom dit för att äta.

Att se bävrar äta är som att titta på Långben och Musse på julafton, enligt Peter Bergqvist. De stora gnagarna håller i roten med händerna de klarar ett pincettgrepp och så gnager de effektivt åt samma håll.

– Man väntar bara på plingljudet, säger han och skrattar.

Stilla passerar vi några hyddor, varav en är ett riktigt skrytbygge med tätt flätade grenar. Förra året var den garanterat bebodd av ett par.

Men bor det någon där just nu?

Få färska kvistar får oss att söka oss vidare till en vik där de nötta bäverstigarna gör strandkanten randig.

Och där, långt fram, ser vi vår första stora gnagare. Effektivt plöjer den sin väg genom det mörka vattnet med svansen som styråra och de simhudsförsedda bakfötterna som paddlar. Försiktigt glider vi närmare dyker den, väntar en ståtlig syn, lovar Peter Bergqvist.

– Då slår den först med svansen, som för att varna, viskar han.

Och det är precis det som sker. I en kaskad av vatten försvinner bävern ner i djupet. För att få se mer av det eleganta vattendjuret lämnar vi platsen en stund, för att sedan åter närma oss. Snart förstår vi att vi hittat ett äkta par och vi ser dem putsa varandra på land, innan de åter dyker ner för en simtur.

Känslan av vildmark mitt i Stockholm är påtaglig.

På frågan varför Peter Bergqvist tycker så mycket om bävrar, svarar han att det är enkelt.

– De påminner om människan. De lever i par, men till skillnad från oss är det bara döden som skiljer dem åt. Deras hyddor är som hus och hanen deltar i barnens uppfostran. Även deras år är som vårt med hårt arbete under våren, sommaren och hösten. På vintern går de in i en lågaktiv period. Det är snarare svårt att inte gilla bävern.

Rent genetiskt är det, enligt Peter Bergqvist, lite överraskande ekorren som är bäverns närmaste släkting. Lika kvick som ekorren är på land lika smidig är nämligen bävern i vattnet. En bäver på land däremot, är ingen munter syn, tycker han.

– När man älskar bävrar så mycket som jag är det inte roligt att se. De är extremt klumpiga och sårbara på marken. Men i vattnet är de perfekt anpassade och kan alltid fly.

Naturturism, eller ekoturism som det också kallas, har exploderat i Sverige, särskilt i landets mellersta delar de senaste 20 åren. Då handlar det om vargspaning, björnskådning, olika typer av fågelskådning, men också älg- säl- och bäversafari som både svenska och utländska turister betalar olika företag för att följa med på. Det berättar Per Jiborn, generalsekreterare på Svenska Ekoturismföreningen.

I Stockholmsområdet finns det i dag ett par företag som för omkring 600 kronor säljer guidade safariturer med skogens konung älgen som största attraktion. Samtidigt erbjuder också ideella organisationer som Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet olika typer av naturupplevelser, allt från fågelskådning till bäversafari. Även bildningsförbund som ABF har liknande utflykter på sin agenda.

Björn Hasselgren som leder en bäversafari för Friluftsfrämjandet Haninge i september ser ett ökat intresse.

– De här lite tuffare utflykterna lockar folk från hela Stockholm. Det är ju inte så lätt att på egen hand ta sig ut på sjön och veta var till exempel bävrar finns, säger han.

Peter Bergqvist tror dock att den som vill upptäcka bäver på nära håll i Stockholmområdet egentligen skulle kunna följa strandkanten vid vilken sjö som helst tidigt på morgonen eller sent på kvällen.

För att veta om man är bävern på spåret är det egentligen bara att ha uttrycket ”flitig som en bäver” i huvudet, menar han. En stor fördämning är det mest ­uppenbara tecknet, men även hyddor med tätt flätade grenar och kvistar vid strandkanten vittnar om någon som gillar att jobba.

Bävrarnas gnagmärken på träd och grenar ser ut som om någon farit fram med en hyvel. Det sekret, eller gäll, som de använder för att markera revir kan skapa spegelblanka ytor på både vatten och land. Även stigar ner i vattnet är tydliga tecken på bäver.

– Håller man sig bara på avstånd och använder ­kikare, kan det bli en fin upplevelse, säger han. n

Fakta

är Europas största gnagare

I slutet av 1800-talet ledde jakt på bävergäll, bäverns sekret, och djurets mjuka underpäls till att den utrotades i Sverige. På 1920- talet planterades den åter in och har nu spridit sig i större delen av landet.

Den senaste uppskattningen av antalet bävrar i Sverige gjordes 2005. Då skattade Sveriges lantbruks universitet (SLU) stammen till cirka 130 000 exemplar.

Bävrar parar sig i februari och barnen upp till fyra stycken – föds i maj. När paret fått sin tredje kull brukar det stöta bort barnen i den första. De förväntas då hitta ett nytt hem.

Den yngsta kullen vårdas av mamman och den äldre kullen lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av ­pappan.

Under vintern håller sig bävrarna i sina hyddor med kortare simturer till det närbelägna matförrådet.

Bävrar har setts leva i saltvatten, men behöver ­sötvatten att dricka och för att tvätta sig.

Bävrar får jagas från oktober till mitten av maj, eller efter särskilt tillstånd.

Källa: Jägareförbundet, Naturhistoriska ­riksmuseet, ­Wikipedia