Per Albin-hus såldes – för 13,2 miljoner

Priserna för de kulturminnesmärkta radhusen i Ålsten når nya höjder.

I våras låg rekordet på 9 375 000 kronor – nu har ett av radhusen sålts för 13,2 miljoner kronor.

– Det är otroligt, säger Birgitta Weigl, 77 år, som bott i samma radhus på Ålstensgatan i 74 år.

Medelklassen skulle erbjudas billiga och bra bostäder utan för mycket lyx. Birgitta Weigl flyttade till Ålstensgatan tillsammans med sina föräldrar mitt under brinnande krig 1940. Då var hon var tre år gammal.

– Det var jättehärligt att växa upp här, de fanns så många andra barn och vi lekte mycket på gatan, det var inte så mycket bilar då, berättar hon.

Idag är husen på Ålstensgatan kulturminnesmärkta och har stjärnstatus som en del av funktionalismen och folkhemmet – inte minst för att dåvarande statsministern Per Albin Hansson lockades att flytta in på 1930-talet.

– Jag minns att vi barn på gatan var bjudna till honom på saft och bullar, jag tror att han fyllde 50 år. Vi fick ta i hand och niga, säger Birgitta Weigl som fortfarande bor kvar i samma radhus som hon bodde i som liten.

När gatan byggdes kallades den i folkmun för ”Sing Sing, efter ett ökänt fängelse i USA. Husen var då gråa och växterna hade ännu inte tagit sig.

– Det har inte alltid varit så här tjusigt, säger Birgitta Weigl.

Idag är just växligheten – med egen syrenbuske vid varje hus och popplar och gråpäron längs gatan – ett utmärkande särdrag.

– Man ofta ser man studenter från KTH eller Konstfack som går här utanför och antecknar, säger Birgitta Weigl

Under några år som nygift bodde hon och maken i Abrahamsberg men 1963 tog de över radhuset efter Birgittas föräldrar. Köpesumman var ”ungefär 30 000 kronor”.

Nu har ett hörnradhus nyligen sålts för 13,2 miljoner. Enligt fastighetsmäklaren Andreas Ouchterlony på Ålstens Fastighetsbyrå, som sålde huset, var det ett mycket speciellt objekt med hörnläge, stor tomt och inredd källare.

– Ålstensradhusen har alltid levt sitt eget liv i alla tider och går inte att jämföra med något annat, säger Andreas Ouchterlony.

Birgitta Weigl kan bara dra efter andan inför prisutvecklingen – och ”gratulera” sig själv.

– Det är hysteriskt. Obegripligt! Man kan inte annat än skratta. Hur kan man köpa ett radhus för de priserna när man inte ens äger sin egen fastighet? Det är ju bostadsrätter här på gatan, säger hon.

Men auran kring husen slår för många högre än praktiska argument – som att radhusen trots allt är ganska små, de flesta på 84-85 kvadrat.

Nina Kullberg, som nyligen köpt ett radhus på gatan och flyttar in med man och två små barn i december, säger att hon och hennes man alltid haft en förkärlek för Per Albin-husen.

– Vi gjorde ett känslomässigt köp. Det handlar inte bara om det faktum vad det kostar utan om vilka dagis och skolor som ligger nära.

– Klart man överväger om man ska satsa men vi har ändå tyckt att det är värt det.

Birgitta Weigl bor numera själv i sitt hus sedan maken gick bort för fem år sedan. Hon tycker att husen passar allra bäst för två personer – ”man kan ha ett sovrum och varsitt arbetsrum på övervåningen” – men även för en person fungerar det bra och hon funderar ”absolut inte” på att flytta.

– De kommer att få bära ut mig!