Pias katt fast i hålet i fyra dygn

Pia Wickman tog med sig en spade för att försöka gräva hålet, där hennes Nefaraian fastnat, större. Men hon lyckades inte. Dagen efter fick hon hjälp av parkförvaltningen att lyfta bort stenen som täckte utgången. Först efter fyra dygn kröp katten fram.  Katten Nefarian.
Pia Wickman tog med sig en spade för att försöka gräva hålet, där hennes Nefaraian fastnat, större. Men hon lyckades inte. Dagen efter fick hon hjälp av parkförvaltningen att lyfta bort stenen som täckte utgången. Först efter fyra dygn kröp katten fram. Katten Nefarian.
Den fyra år gamla huskatten Nefarian smet och gömde sig i ett öde kaninhål.

Där blev han fast i fyra dygn - men varken polis eller räddningstjänst ville hjälpa till.

– Jag var livrädd, säger matte Pia Wickman.

Det var en söndag för två veckor sedan som mardrömmen började.

Pia Wickman kom tillbaka från sommarstugan med sina tre katter Patsy, Speed och minstingen Nefarian. När hon skulle lasta ut burarna ur bilen på Pontonjärgatan hände det som inte fick ske –Nefarian smet iväg.

– Han har gjort det två gånger tidigare och då har vi hittat honom i ett kaninhål i slänten upp mot Kungsholmens gymnasium. Så jag gick upp för att hämta honom, men den här gången gick det inte – det låg ett stort stenblock i vägen, berättar Pia Wickman.

Hon bestämde sig för att avvakta över natten och direkt på måndag morgon gick hon upp igen. Men Nefarian var kvar i hålet.

– Han satt där nere och pep. Den här katten jamar inte, han piper – speciellt när han blir nervös. Det var då jag förstod att det nog var rätt allvarligt, säger Pia Wickman.

Hon ringde till polisen, som först hänvisade henne till räddningstjänsten – där ingen svarade.

Efter flera telefonsamtal fick hon till slut tag på stadens park­avdelning som lovade att skicka någon. Men ingen hörde av sig.

– Jag gick upp igen på kvällen med en spade som jag hade köpt. Han satt fortfarande kvar så jag försökte gräva, men det gick inte. Det var lerigt, mörkt och det regnade och medan jag grävde tystnade pipen, berättar hon.

– Då blev jag livrädd, jag trodde att han hade dött.

Efter en natt Pia Wickman beskriver som ”fruktansvärd” dök dock parkförvaltningens entreprenör upp på tisdagsmorgonen och hjälpte henne att lyfta bort stenen. Men Nefarian gav fortfarande inte ett ljud ifrån sig och syntes inte till i hålets mynning.

Efter flera misslyckade samtal till räddningstjänsten gick Pia Wickman över till Kungsholmens brandstation.

– Men brandmannen sa bara att det inte var deras ansvar.

Inte heller djurskyddspolisen kunde erbjuda hjälp.

– Det enda de kunde göra var att låna ut en fångstbur.

På tisdagskvällen ställde hon ut mat vid hålet, men hela onsdagen förflöt utan ett livstecken.

Men så på torsdagens morgon kom gav Nefarian ljud ifrån sig igen.

– Jag kom upp på morgonen och hörde honom pipa. Samtidigt var en del av maten borta. Jag gick och hämtade ny mat och då kom han fram. Förmodligen var han så hungrig att han glömde bort att vara rädd, säger Pia Wickman.

– Sensmoralen i den här historien är nog att det finns hopp – katter har tydligen ganska stark livsvilja.

På Kungsholmens brandstation får man in ett tiotal samtal om katter i nöd varje år.

I största möjliga mån försöker man hjälpa till, berättar brandförmannen Bengt Tolvers.

– Det är knepigt, i nio fall av tio kommer djuret fram till slut. Den här typen av frågor hamnar långt ner på prioritetslistan, men tror vi att det går att hjälpa till försöker vi verkligen.

Inte heller på djurskyddspolisen har man alltid möjlighet att hjälpa djur i nöd.

– Det är klart att man kan ringa oss för att få råd, men man kan inte förvänta sig hur mycket hjälp som helst. Har man djur ska man hålla ordning på dem. Vi försöker ge råd, men i grunden är det inget polisiärt, säger Catarina Eriksson Sandberg, polisinspektör.