Polisbussen som skrev historia

Polisens första mobila ledningscentral, en buss, användes under de största polisiära insatserna i Stockholm under 1970-­talet.

Både vid Norrmalms-torgsdramat och vid ockupationen av den västtyska ambassaden sköttes all kommunikation inifrån bussen.

Året är 1973 och rånaren Janne Olsson kliver in på dåvarande Kreditbanken vid Norrmalmstorg, beväpnad med en k-pist. Han tar tre personer i gisslan och kräver att kompisen Clark Olofsson ska släppas från Kalmaranstalten, samtidigt som han vill ha tre miljoner kronor.

En enorm polisiär insats inleds och mitt i kaoset står polisens första mobila ledningscentral, en buss av märket Dodge. Inuti sitter tre personer, en chaufför och två operatörer. En av dem är Christian Dalsgaard, pensionerad polis.

– Vi skötte hela den polisära insatsen från den där bussen. Ett hundratal poliser var inblandade och vi hade prickskyttar som låg på taken. Jag tror att jag satt i bussen i nästan 70 timmar i sträck.

Händelsen, som senare fick namnet Norrmalmstorgsdramat, utspelade sig i sex dagar. Det slutade med att polisen borrade hål i taket på banken, först för att föra ner kameror, och sedan kasta ner gas.

– Det var lite krisigt. Han hade ju hängt upp gisslan i snaror, så vi var inte säkra på om vi skulle använda gas. Men det gick ju bra och ingen blev skadad, säger Christian Dalsgaard.

Den mobila ledningscentralen hade gjort debut inom Stockholmspolisen fyra år tidigare. Tanken var att ledningsbussen skulle sköta all kommunikation på plats. Utrustad med fem radiostationer och en räckvidd på 15 mil, spelade den en viktig roll vid de största polisiära insatserna under 70-talet.

– Men den där räckvidden var inte särskilt bra. Vi fick alltid gå ut och rycka i antennen för att få kontakt med de poliser som var ute på fältet.

1975 kallades bussen till den västtyska ambassaden i Stockholm, då sex terrorister ockuperade byggnaden och krävde att 26 fängslade västtyska terrorister skulle släppas fria. Dramat avslutades när ambassadens övervåning sprängdes och en av terroristerna dog, medan de andra fem kunde gripas.

– Det var ju också en förhandlingssituation. Men något gick ju galet och bomben de hade utlöstes, säger Christian Dalsgaard.

Två år senare var det dags igen. Då kapade en gärningsman ett passagerarplan i Lettland och tvingade ner det på Arlanda och hotade med att spränga planet – om han inte fick politisk asyl. Ledningsbussen med bland annat Christian Dalsgaard åkte ut till flygplatsen.

– Han hade hängt en bomb på planet som visade sig vara en attrapp, men vi vågade inte närma oss. Efter lång förhandling gav han upp och kunde gripas.

Bussen slutade att användas i början på 80-talet, när polisen fick en ledningscentral i det dåvarande polishuset. Då hade bussen fungerat som Stockholmspolisens mobila ledningscentral i över tio år.

Norrmalmstorgsdramat 1973. Ledningsbussen (inringad) var förstås på plats.

Fakta

I tjänst 1969

Dodgen kom till Stockholmspolisen år 1969 och fungerade som en mobil ledningscentral.

Bussen var en central kommunaktionspunkt i en rad stora polisiära insatser, bland annat Norrmalmstorgsdramat och vid ockupationen av den västtyska ambassaden.

Utrustad med fem radiostationer kunde polisbussens operatörer nå både militär, flygplatser och sjöräddningen.

Källa: Polisen