När Tommy ”Tompa Eken” Ekengren pensionerade sig för några år sedan hade han varit nästan ett halvt sekel i kulturens tjänst och startat mytomspunna livescener som Ultrahuset i Handen och Scen 44 på Södermalm.

Dock finns inga större pengar för kulturens eldsjälar. Det som väntade var en knaper pension.

Men då ryckte halva den svenska punk- och rockeliten in för att hjälpa till.

Det resulterade i två slutsålda konsertkvällar på Kägelbanan där Tompa fick ta del av intäkterna. Att boka in banden var enkelt – bara Tompas namn nämndes tackade de ja, berättar arrangören Tony Johansson.

– Det är band som inte går att dra ihop annars. Band började också höra av sig, många kunde jag tyvärr inte ta med, säger Tony, som även är gitarrist i KSM3.

Biljetterna sålde slut på nolltid. Tompa Eken är själv fåordig om all den uppskattning som östes åt hans håll.

– Vad kan jag säga? Jag kan bara bocka och buga, säger han.

Titel. "Jag har aldrig egentligen känt mig som någon punkare, för mig har det varit rock'n'roll som gällt," säger Tompa Eken. Till höger sitter Tony Johansson som arrangerade hyllningskonserten. Foto: Pekka Pääkkö

17 akter på två dagar

Trots enträgna försök var i princip ingen media välkommen på plats. Det var däremot dokumentärfilmaren Ola Fredholm. Han hade fått ja för att föreviga kvällen.

– Initialt handlade filmen om hyllningen, men det blev ramverket. Jag gjorde djupintervjuer med Tompa och det är det jag byggt filmen på. Det som formade honom.

Brann ner. I Ultrahuset i Handen i Haninge höll kulturföreningen Ultra till mellan 1980 och 1988. Det var en viktig samlingspunkt för stans unga punkare. Foto: Ove Schramm

Avstamp i ungdomsgårdar

Utan Tompa Eken hade inte den svenska punk- och rockscenen sett ut som den gör i dag.

– Jag var tonåring på 60-talet, då fanns ungdomsgårdar. I Rågsved spelade Stockholmsbanden och jag såg den kulturen. När Ultrahuset väl var igång var det som att jag upprepade det, säger Tompa.

Unik inblick. I dokumentären får man se Dennis Lyxén med bandet Refused i replokalen inför spelningen. Foto: Ola Fredholm

Byggde scener

Från 1980, fram till att det brann ner 1988, var Ultrahuset i Handen ett nav för stans unga punkare.

– Jag var den idioten som ville köra spelningar och började bara mata på. Det första stora bandet vi hade var Ebba Grön. Det var 188 betalande. Alla pröjsade tio spänn, jag också. De fick rubbet av pengarna. Jag har alltid känt att jag är ett fan till banden, inte nån jävla arrangör som ska stå och tjäna pengar.

– Sedan gick jag också på en känsla att ”fan, jag vill betala tillbaka”. Jag ställde till med så mycket skit när jag var ung. Fascistat mig, bara tänkt på mig själv, roffat åt mig och gamat. Äntligen fick jag pröjsa igen.

År 2010. Tompa Eken på 44:an tillsammans med punkbandet Psykbryt. Till höger basisten Zackarias Johansson. Foto: Liftarn/CC BY-SA 2.0

Många år i musikens tjänst

Från 1990 var Tompa på 44:an på Södermalm där världskända band och unga förmågor utan publik var lika välkomna upp på scenen. Där blev han kvar fram till pensionen 28 år senare.

De medel som kom av hyllningskonserterna tycks ha gett honom möjlighet att ha en lugn pension.

– Jag har bara lagt av. Det är som att jag är proppfull. Jag hänger ihop med en kvinna och vi har gift oss. Jag är lyckligt lottad.

Men vad gör du nu för tiden?

– Jag läser böcker. Rotar i mänskligheten, gudar och ufo:n.

Klipps. Tommy ”Tompa Eken” Ekengren och dokumentärfilmaren Ola Fredholm hemma hos den senare, där dokumentären om Tompa växer fram. Foto: Pekka Pääkkö

En annan sak Tompa Eken har blivit känd för är sina bullar. Han beskriver dem som sitt knep – varje gång ett band kom för att lira så bakade han tre plåtar. Den första gick alltid till bandet.

Bakar du fortfarande?

– Nej, det har jag inte gjort på flera år. Jag gjorde det i 40 års tid, så vad fan, det räcker. I nästa liv ska jag inte baka några bullar alls.

Eldsjäl. ”Jag var inte en arrangör som skulle tjäna pengar. Jag är ett fan till banden och det drev mig.” Foto: Pekka Pääkkö