Victor tar farväl av livet

Victor Theander är döende i cancer. Hustrun Kicki sköter samtidigt det gemensamma företaget Middagsfrid.
Victor Theander är döende i cancer. Hustrun Kicki sköter samtidigt det gemensamma företaget Middagsfrid.
Victor och Kicki.
Victor och Kicki.
Victor när han var frisk utanför Middagsfrids kontor på ­Södermalm. Kicki på reklamskylten.
Victor när han var frisk utanför Middagsfrids kontor på ­Södermalm. Kicki på reklamskylten.
”Materiellt saknar jag inte en enda sak. Det är relationer som förgyller min vardag,” säger Victor.
”Materiellt saknar jag inte en enda sak. Det är relationer som förgyller min vardag,” säger Victor.
Victor och Kicki med barnen Lisa, Lukas och Markus under Victors cellgiftsbehandling.
Victor och Kicki med barnen Lisa, Lukas och Markus under Victors cellgiftsbehandling.
Victor Theander har ett framgångsrikt företag, är lyckligt gift, har tre barn och bor i ett vackert hus. Den 15 januari fick han veta att han har ett halvår kvar att leva.

– Det börjar närma sig. Men jag är inte bitter. Jag har haft 45 lyckliga år, säger han.

Egentligen borde ingenting ha gått fel. Kicki och Victor Theander grundade 2007 matkasseföretaget Middagsfrid som idag har 19 anställda och en omsättning på 80 miljoner kronor årligen. 2010 köpte Södermalms-paret en vacker villa i Storängen, Nacka, där de bor med sina tre barn Lukas, 14, Lisa, 12 och Markus, 10.

Hösten 2014 reagerade Kicki på att Victor – som bland annat varit en aktiv löpare, dansat, ägnat sig åt yoga, varit sparsam med alkohol, inte rökt, ätit nyttig mat och varit frisk i största allmänhet – under en tid inte riktigt varit sig lik.

– Jag tyckte att Victors influensa höll i sig länge och han hade varit krasslig ofta det senaste året. Jag skickade därför iväg honom till vårdcentralen, säger Kicki.

Där togs en mängd prover. Två dagar senare ringde läkaren och berättade att Victor genast måste ta sig till närmaste akutsjukhus. Då förstod Victor att det var allvarligt. På Huddinge sjukhus togs bland annat benmärgsprov i bäckenet. Det hade hunnit bli december 2014 när Victor fick beskedet att han drabbats av benmärgscancer.

– Det kom som en chock. Jag som trodde att jag led av typ järnbrist.

Cellgiftsbehandling sattes in omedelbart.

– När allt drog igång var jag vd för Middagsfrid men var tvungen att lämna över rollen. Mitt immunförsvar var lågt, jag kunde inte vistas bland folk på kontor eller åka kommunalt på grund av smittrisken. Benmärgens uppgift är att producera blodkroppar till immunförsvaret. Jag var försvarslös mot minsta förkylning, säger Victor.

LÄS MER: Cancerläkaren: Vi botar drygt 65 procent.

I maj 2015 genomgick han en stamcells-transplantation.

– Det var ett år med flera positiva besked. Efter transplantationen var cancern inte ens mätbar.

Men den 15 januari i år förändrades allt. Då stod det klart att stamcells-transplantationen misslyckats, att det inte var meningsfullt att göra en ny transplantation och Victor insåg vad det betydde.

– Vi kom överens med läkarna om att ändra behandlingen från att försöka bota cancern till att ge mig en värdig sista tid i livet. Så på det viset var det ett dödsbesked. Jag slutade till exempel att läsa böcker i två månader. Mycket blev helt ointressant.

Dagen efter fyllde Victor 45 år och Kicki hade beställt sushi till middagen med barnen på Huddinge sjukhus.

– Halvvägs in i måltiden berättade vi att det inte längre fanns något hopp. Ingen åt någon mer sushi, -säger Victor.

Jag får en lugn död. Nu handlar det om vård i livets slutskede. Jag ska dö hemma och aldrig mer vara på sjukhus.

– Det var hjärtskärande, säger Kicki. Alla började gråta. Deras pappa skulle ju dö. Beskedet ruckade ju på barnens hela världsbild.

Tiden efter beskedet har varit svår för barnen.

– Barnen slutade fungera i skolan. Vi insåg tidigt att det var nödvändigt att skolan kände till vad som drabbat oss. Nu samarbetar vi bra med skolan, säger Victor.

De ångrar inte att de berättade.

– Vi såg inget annat alternativ. Det finns de som hemlighåller cancer-diagnosen till och med för sin närmaste familj för att inte orsaka mer lidande men vi har valt att vara öppna mot barnen, våra anställda, släkten och vännerna, säger Victor.

– Jag har plöjt sorgeböcker, säger Kicki. Vi kom fram till att det bästa är att inkludera barnen, vara öppen med allt och ta med dem i processen. Barnen måste kunna lita på oss.

– Ja, annars uppstår en förtroendekris och barnen undrar varför vi inte berättat vissa saker, säger Victor. Cancersjukdomen har förändrat barnen. Den äldste har mjuknat och säger att han älskar mig. Det hade aldrig hänt innan.

Victor försöker vara med barnen så mycket han orkar.

– Jag har tagit med barnen på frukost ute så att de missat första lektionen och det har varit okej för skolan. Nyligen var vi på Gröna Lund. Jag vill helt enkelt skaffa fler minnen med barnen. Det är en overklig situation för dem. Just nu mår jag ganska bra men då har barnen svårt att förstå att jag verkligen snart ska dö. Jag har haft perioder då jag knappt kommit upp ur sängen och då har det varit lättare för barnen att förstå.

När det gäller företaget rullar det på. En ny vd finns på plats och familjen klarar sig hyfsat ekonomiskt.

– Det brukar sägas att det måste vara svårt som företagare men vi tar ut lön och sjuklön som alla andra, säger Kicki. Vi har förstås tvingats delegera mycket, jag har ju också checkat ut i perioder, men tack vare att vi har en kompletterande sjukförsäkring så får vi ut en stor del av lönen. Visst förändrade cancerbeskedet bolaget. Våra anställda hamnade ju i sorg, precis som vi.

– Jag är tacksam för det engagemang mina anställda visat. Alla har ställt upp för mig, säger Victor som också vill berömma sjukvården.

– Jag har fått otroligt bra vård. Jag känner att sjukvården fattat rätt beslut i alla delar i den här processen. Ibland har jag känt tveksamheter, som när jag inte fick en andra stamcellstransplantation, men jag fick det så bra förklarat för mig att jag ändå accepterade beskedet.

Det var inget självklart beslut att avbryta behandlingen som syftade till att bota cancern och övergå till att istället bromsa förloppet och lindra smärtorna.

– Det var en avvägning mellan risken att få en dålig död på sjukhus eller att dö hemma under värdigare former. Men jag är tacksam mot läkarteamet på Huddinge. Sjukvården har verkligen imponerat på mig, säger Victor.

Victor berättar att han inte är rädd.

– Jag får en lugn död. Nu handlar det om vård i livets slutskede. Jag ska dö hemma och aldrig mer vara på sjukhus. Det är bestämt att det inte kommer att göras några återupplivningsförsök. Att ha mig i respirator är meningslöst, min cancer är ju obotlig. Jag kommer att gradvis bli tröttare och tröttare. Just nu mår jag bra men det kan svänga fort.

Victor ser sakligt på sitt öde.

– Jag har inga skuldkänslor och känner mig varken bitter eller förbannad. Jag tror att det mycket är en personlighetsfråga hur man hanterar ett sådant här besked. Jag känner heller inte att det skulle vara orättvist. ”Kämpa” är ett ord som ofta används i cancersammanhang men det är ett konstigt uttryck. Jag ser det mer som att man bör vara en god patient, att inte ägna sig åt bitterhet och självömkan. Jag är inte religiös utan betraktar det här som något biologiskt, naturen har sin gång. Jag har haft -fina 45 år, de har varit roliga och lyckliga, klart jag hade velat bli 90 år men nu är det som det är.

– Det tjänar ingenting till att älta orättvisor. Cancer är så slumpartat, säger Kicki.

Victor passar på att återse vänner han fått under livet.

– Många vågar inte kontakta mig men när jag hör av mig vill de gärna träffa mig och det känns fint.

Victor planerar också sin egen begravning.

– Vi har besökt en begravningsentreprenör. Vi pratar om vad som ska hända och jag har då suttit med och haft synpunkter på musiken och vilka som ska bjudas in till minnesstunden efteråt. Det är en overklig situation för mig men man måste komma ihåg att den är outhärdlig för Kicki.

Victor beskriver familjens tillvaro nu som att alla väntar.

– När jag fick det tunga beskedet den 15 januari bedömdes jag ha ett halvår kvar. Det börjar närma sig. Jag lever i nuet och tar en dag i taget. Jag har inte köpt något på ett och ett halvt år. Materiellt saknar jag inte en enda sak. Det är relationer som förgyller min vardag.