Parkinsonsjuka blir bättre av att dansa balett

Chris Hansson, 76, under ett balettpass.
Chris Hansson, 76, under ett balettpass.
Vid barren står dansarna på rad. ”Jag mår väldigt bra av det här”, säger Calle Liljeroth i ljusblå tröja.
Vid barren står dansarna på rad. ”Jag mår väldigt bra av det här”, säger Calle Liljeroth i ljusblå tröja.
I höstas drog den professionella dansaren Åsa N Åström igång danskursen för parkinsonsjuka på Balettakademin på Östermalm. Hon tror att det är viktigt att få komma hit och träna i stället för att lyfta vikter på ett gym. ”Här kan man få känna­ sig vacker och graciös­”, säger hon.
I höstas drog den professionella dansaren Åsa N Åström igång danskursen för parkinsonsjuka på Balettakademin på Östermalm. Hon tror att det är viktigt att få komma hit och träna i stället för att lyfta vikter på ett gym. ”Här kan man få känna­ sig vacker och graciös­”, säger hon.
Klapp, armarna upp och vinka.

I en cirkel sitter tio dansare – alla med Parkinsons sjukdom i olika stadier. ”Dansglädjen går aldrig ur”, säger Chris Hansson, 76.

Calle Liljeroth, 79, har hållit på med skapande sedan han var ung. När han inte körde motorcykel.

– Musiken är ett språk som går rakt in i hjärnan. Jag kommer inte alltid ihåg texter nu för tiden men melodierna minns jag efter en lyssning.

Chris Hansson, 76, nickar:

– Dansglädjen går aldrig ur, men jag skulle vilja kunna göra mycket mer än jag kan just nu.

– Det märks att du jobbat mycket med kroppen, påpekar Calle.

– Andra kan tycka att jag är smidig, men jag jämför med hur jag var tidigare. Jag vet inte hur jag ska förklara, kroppen fungerar inte på samma sätt, jag känner inte igen den längre. Muskelminnet har liksom försvunnit, jag är inte- jag längre.

Chris berättar att hon arbetat som professionell dansare från det att hon var 16 till 30 års ålder.

– Jag har jobbat med alla de gamla och stora; Hasse och Tage, Karl Gerhard, Jarl Kulle.

1958 stod hon på scenen i London med popidolen Tommy Steele som då tävlade med Elvis Presley om världskändisskapet.

Från det att hon sökte hjälp för 4 år sedan tog det två år innan hon fick sin diagnos, Parkinsons sjukdom.

– När jag fick medicinen – då kom jag tillbaka igen!

Ofta är det så att diagnosen dröjer, symtomen är vaga, många och varierar från person till person.

Ah ah ah ah stayin’ alive stayin’ alive.

Bee Gees gamla hit ljuder över danssalen och John Travoltas berömda dansmoves övas in på de 13 stolarna.

Dubbelslag på axeln, enkelslag, armar upp och vinkande händer ner.

I dag är det 10 dansare som försöker härma ledarna Åsa Elowson och Åsa N Åströms rörelser. Alla har Parkinsons sjukdom i olika stadier.

Konceptet att hålla dansträning för personer med Parkinson kommer från USA. Åsa N Åström tog det hit och drog i gång kursen på Balettakademin på Öster-malm i höstas.

Att få komma in och träna i det lilla huset på Birger Jarlsgatan i stället för att nöta vikter på ett gym på ett sjukhus tror hon är viktigt. För det är inte bara kroppen som tar stryk när man får sin diagnos.

– Många kan tappa sin identitet av att få sjukdomen och kanske behöva gå i förtidspension. Här kan man få känna sig vacker och graciös. Vi jobbar med kreativiteten, känslan och det konstnärliga, inte bara musklerna. När man ser hur självförtroendet byggs upp igen, då blir jag så glad!

Både Åsa N Åström och Åsa Elowson är professionella dansare men arbetar även med dans på varsitt äldreboende. Åsa Elowson är även sjukgymnast och tycker sig se att dansen hjälper många att få lättare att röra sig och släppa lite av oron över att ramla eller tappa balansen.

– Vi jobbar både med rörlighet, rytm och röstträning – många parkinsonsjuka får problem med rösten. Vi försöker också utmana dem lite, när man får nedsatt balans blir många väldigt försiktiga.

Vi tar plats vid barren och Stings ”Englishman in New York” sipprar ur högtalarna. Calle Liljeroth är van och vrider kvartsvarv efter kvartsvarv på Åsa N Åströms kommando.

– Jag mår väldigt bra av det här. Även om jag inte märkt så stor skillnad fysiskt så mår sinnet bra och det är tillräckligt.

Det är viktigt att inte tjura ihop över förmågor som försvinner menar han. För de gör det allt eftersom.

– I somras ramlade jag när jag badade vid sommarhuset på Singö. Jag blev liggande i meterdjupt vatten och kunde inte komma upp, trots att jag egentligen visste hur jag borde göra för att ta mig upp. Det var en väldigt märklig känsla.Till slut kom jag på att jag kunde rulla runt och så kom jag upp.

Själv fick han sin diagnos bekräftad för 12 år sedan efter att högerarmen domnat när han körde motorcykel. Och efter att sekreteraren på jobbet påpekat att han skrev med yttepytteliten handstil – ett tecken på att man kan ha drabbats av Parkinsons sjukdom.

Men läkaren trodde att han nog haft sjukdomen i minst tio år redan.

I dag övar han upp balansen på sin cykel.

– Jag tycker det är lättare att cykla än att gå ibland, det behövs så små pareringar för att hålla balansen. Men i vintras krockade jag med en skåpbil och satt helt fast med cykeln – de fick lirka loss mig. Det gick bra, bara ett litet skrubbsår och jag fick ont i en axel. Men det är också en risk med att gå omkring- och vara onödigt rädd.

Chris Hansson står vid barren och roterar varv after varv med graciösa rörelser.

– Den här dansen är en underbar idé, man stelnar till så fort om man inte rör på sig. Och det känns verkligen i kroppen dagen efter att man har jobbat.

Fakta

Svårt att ställa diagnos

Tecken på Parkinsons sjukdom är stelhet, darrningar och skakningar i händer, armar och ben och dålig balans. Man kan även få ont i ryggen, bli fumlig, få svårt att knäppa knappar och skriva, försämrat luktsinne och depression.

Symtomen kan komma smygande under flera år innan man börjar känna av stelhet och skakningar.

Symtomen vid Parkinsons sjukdom framkallas av en långsamt tilltagande brist på signalsubstansen dopamin i olika delar av hjärnan. Dopaminet finns lagrat i nervceller vilka man sakta förlorar. Varför dessa nervceller dör är ännu okänt.

Tyvärr finns ännu inga prov eller röntgenundersökningar som kan svara på om man har Parkinson eller inte. Det kan ta flera år att få en helt klarlagd diagnos.

Källa: Parkinsonförbundet