Björn skapade lejoparden i ateljén i Årsta

Björn Bergenholtz i ateljén i Årsta.
Björn Bergenholtz i ateljén i Årsta.
I tre år höll barnboksförfattaren och illustratören Björn Bergenholtz på med boken om lejoparden. Halvvägs in i berättelsen testade han den på barnen i förskolan mitt emot ateljén i Årsta.
– Jag tyckte att världen behövde en snäll liten lejopard, säger han.

”Afrikas savann är en plats som ingen annan”. Första meningen i Årstabon Björn Bergenholtz tecknade barnbok Lejoparden kom till honom redan för tio år sedan.

Sedan började den lilla katten komma tassande i ateljén med jämna mellanrum.

– Det blev nästan verkligt. Jag försökte jaga bort den, jag hade inte tid med den. Men den fortsatte att dyka upp. Jag skrev ner saker på post it-lappar och sedan var det bara att sätta sig ner och skriva berättelsen, det gick ovanligt snabbt, säger Björn Bergenholtz.

Men hela boken med alla illustrationer tog tre år att göra. Björn Bergenholtz hade tidigare producerat 10 faktaböcker för barn – ”Känn igen 25”-böckerna – på tre år.

– Det var ett högt tempo och väldigt formaterat. Efter det bestämde jag mig för att jag skulle göra precis vad jag ville, att jag inte skulle faktakolla något utan bara leka och att boken skulle få bli så stor som berättelsen krävde, säger han.
Det var med viss bävan han åkte till förlaget med alla originalteckningarna i en banankartong.

– Jag läste berättelsen för dem men jag hann inte klart innan de sa att de ville ha den, berättar Björn Bergenholtz.

Påverkades av polariserad debatt

Boken som nyligen gavs ut på Rabén och Sjögrens förlag är en klassisk sagoberättelse med vackra illustrationer som kan läsas på flera plan utan att vara övertydlig. Den handlar om en den lilla lejoparden som inte liknar något annat djur. Den lilla katten bryr sig inte ett dugg om det förrän de andra djuren börjar fråga.

Under arbetets gång påverkades Björn Bergenholtz av det rådande samhällsklimatet.

– Det kändes som att den där lilla lejoparden behövdes. Jag tyckte att samhällsklimatet och tonen hårdnade, allt handlar om vi och dem i allt från genusdebatter till flyktingar, säger han och fortsätter.

– Jag tycker att det känns tråkigt med de eviga etiketteringarna och vilka som får vara med och inte. Det gäller lika mycket för småbarn som för vuxna på ett mingelparty. När man är liten och ger sig ut i världen funderar man inte så mycket på vem man är förrän någon annan ifrågasätter det.

Läste för förskolebarn i Årsta

När Björn Bergenholtz höll på med boken tog han hjälp av en expertpanel. Han testade den halvfärdiga berättelsen på barnen på förskolan mitt emot ateljén i Årsta.

Jag kunde ha 30 barn utanför som tittade på när jag jobbade. De tyckte att jag har ett konstigt jobb som jobbar med att rita. De ritar ju också, men de får inte betalt för det.

Björn Bergenholtz

Och de gillade den trots att de inte visste hur historien skulle sluta.

Sedan hängde barnen nyfiket utanför fönstren när Björn arbetade.

– Jag kunde ha 30 barn utanför som tittade på när jag jobbade. De tyckte att jag har ett konstigt jobb som jobbar med att rita. De ritar ju också, men de får inte betalt för det, säger han.

Det är papper och pensel som gäller. Gör man fel blir det konfetti och man får börja om. Det finns ingen ångertangent.

Björn Bergenholtz

Berättelsen gick snabbt att skriva, men illustrationerna tog desto längre tid.

– Jag tillhör de som fortfarande jobbar helt analogt, det är papper och pensel som gäller. Gör man fel blir det konfetti och man får börja om. Det finns ingen ångertangent.

Nu åker Björn och lejoparden till bokmässan i Göteborg men han har redan et nytt projekt på gång.

– Jag vet inte vad det ska bli av det men jag leker med perspektiv och krånglar till det för mig så mycket jag kan, säger han hemlighetsfullt.