Här skapas lust att leva

Rune Lindeborg
Rune Lindeborg i fårstallet på Görvälns gård.
Tallbohovs äldreboende tar krafttag för ökad meningsfullhet. Med utflykter och medskapande ska de boende fortsätta känna lust att leva.

De yngsta lammen på Görvälns gård är bara åtta timmar. De ligger stilla bredvid sin mamma medan pensionärerna från Tallbohovs äldreboende sakta går fram och tillbaka i den trånga spalten mellan innehagarna för att titta på dem.

 

Det är fint att få träffa lammen

Rune Lindeborg

Rune Lindeborg är en av de som är här idag. Med sin rullator tar han sig lätt fram inne i ladugården. Han är uppväxt på landet och får snabbt kontakt med lammen.

Rune Lindeborg klappar ett lamm

Ett lamm visar extra intresse för Rune Lindeborg.

De buffar och snuttar på hans fingrar genom staketet.

– Det är fint att få träffa lammen, och komma hit, säger han. Men jag är ganska rörlig så jag brukar åka iväg på ärenden själv också.

Leva livet

Gården drivs av den ideella föreningen Görvälnslammet, där Tallbohovs äldreboendes verksamhetschef Elisabeth Stark är en av fem ordinarie ledamöter.

– Först jobbar jag hundra procent på Tallbohov, sen åker jag hit och har fritid, säger hon.

Om det inte är utflyktsdag, som idag. Då tar hon med de boende hit. Låter dem andas gårdsluft, fika i hönshuset och klappa lammen.

Ett lamm

I år föddes det 65 lamm på gården.

Tanken med utflykterna är att öka meningsfullheten. Bara för att du blir äldre tappar du ju inte lusten att leva. Det säger Carola Sjövall som är biträdande verksamhetschef på Tallbohov.

– Det märks hur uppskattat det är. Både bland de boende och bland personalen, säger hon.

Inte alltid ta den snabbaste vägen

Det handlar mycket om att involvera. Låta de boende vara med i sin egen vardag.

En självklarhet kan tyckas, men när saker tar tid är det lättare att skala potatisen själv.

Åka iväg och köpa en ny tröja åt någon istället för att boka färdtjänst och låta personen följa med och välja själv.

De har också skapat ett instagramkonto för de boende och deras anhöriga. Här lägger verksamheten upp bilder från dagen. Det blir ett sätt för människor att hålla ihop, även om de inte bor på samma ställe.

– Det blir lättare för de boende att minnas vad vi till exempel åt till lunch, och de anhöriga kan fråga om hur det var på utflykten, berättar Carola.

Fågelsång

Inne i det gamla omgjorda hönshuset sitter gruppen och fikar. Utanför, i solen vid väggen, står Anna-Märta Eriksson helt stilla med slutna ögon.

Anna-Märta Eriksson i solen

Anna-Märta Eriksson lyssnar efter bofinken.

– Jag försöker höra bofinken. Det är någon här som låter som den, men det är inte den. Jag har inte hört någon i år, men när man hör den är det vår. Och det är lika härligt varje år, säger hon.

Hon gillar utflykten men tycker kanske att det är allra bäst när de kommer tillbaka till boendet och kan dela minnet av det de upplevt.

– Det tar på krafterna att åka ut. Jag ser så dåligt nu och det påverkar mitt balanssinne. Men visst är det fint att få komma hit och se allt, säger hon.