”Man hade skit ända upp i röven”

Gamla Hagalund var visserligen vackert, men också en misär, menar läsaren Aina.
Gamla Hagalund var visserligen vackert, men också en misär, menar läsaren Aina.
Gamla Hagalund var en idyllisk småstad med snickarglädjeshus och stark gemenskap. Eller?
Nja, läsaren Aina vänder sig emot beskrivningen av stadsdelen i förra veckans artikel om Olle Olsson-huset.

Det finns som bekant två sidor av ett mynt. I förra veckans artikel om Olle Olsson-huset och dåtidens Gamla Hagalund berättade vi om den starka gemenskap småstadskänsla som många Hagalundare än idag drömmer sig nostalgiskt tillbaka till.

Lite för drömmande och förskönande, menar läsaren Aina, som hörde av sig till redaktionen. Hon kunde inte låta bli att ringa och även delge sin bild av stadsdelen.

Hon flyttade till Spetsgatan 1959 för att arbeta med sin bror på glasmästeriet på Råsundavägen. Bostaden fick hon via bostadsförmedlingen och hyresvärden var en Fru Söderberg.

Kallt, mörkt och snuskiga toaletter

– Det var ju fruktansvärt i det huset. Det fanns ingen värme i huset, bara för henne, och egen toalett hade hon för sig själv en trappa upp. Det skulle va släckt i trapphuset på kvällen för det kostade ju med ström, berättar hon.

Något hon särskilt minns är toaletterna. Eller utedassen snarare.

– Det fanns 7-8 toaletter på gården för alla som bodde där. Men det fanns ju inget vatten och man kunde inte spola. Det var ju bara toatunnor. Det är lite förskönat när man pratar om idyllen, för man satt på en torrtoa som sällan tömdes. Det kunde stå en ända upp i röven. Jag hade tur som var vid god vigör, så jag sprang hela Råsundavägen ner till kontoret och gick på toa där istället. Då kunde man ta det i lugn och ro, berättar hon.

Parkvägen bättre än Hagalund

1960 flyttade hon till en ny lägenhet på Parkvägen i Råsunda. Då hade hon mer att välja på.

– Eftersom jag jobbade på glasmästeriet kom jag i kontakt med folk, med byggmästarna. Hade man lite försänkningar där kunde man nästan välja och vraka bland bostäder, säger hon.

Men tycker du att Blåkullahusen blev bättre än Gamla Hagalund?

– Nej det tycker jag nog inte. Det var ju gemytligt, med de små skrangliga husen, det va en slags släktkärlek över hela området. Men lite för förskönat tycker jag ändå att ni skrev, så jag kunde inte låta bli att ringa, slår Aina fast.

Olle Olsson-huset blir ännu öppnare