Varje morgon klockan nio går Danny Saucedo en barnvagnspromenad runt Stora Essingen med sin nio månader gamla son.

– Då har han härjat i tre timmar redan. Vi går en skogsslinga runt ön. I början slog knopparna ut, och nu håller allting på att tacka för sig. Löven faller. Det är ett skådespel varje morgon.

Inbiten Södermalmsbo

Få personer har väl förknippats med Södermalm som Danny Saucedo. Där är han uppvuxen, och har levt i nästan hela sitt liv. Men sedan två år är Stora Essingen artistens hem.

– Jag trodde aldrig att jag skulle släppa Söder. Men så fort jag gick utanför porten var jag påpassad, kände att jag aldrig bara kunde vara mig själv. Det är trevligt att folk morsar, men jag drog alltid tre djupa andetag innan jag gick ut. Jag visste att jag alltid skulle springa på någon. Den känslan ville jag ifrån.

Storstad i miniformat

Hans bästa vän ville egentligen locka honom till Gröndal, men skickade tips på lägenheter i flera olika områden som låg ute.

– Så var det en lägenhet på Stora Essingen som såg helt bedårande ut. Jag blev förälskad och slog till. Det gick väldigt fort.

– Uppe på torget är det lite Hökarängen-vibb, närmare vattnet blir det mer Djursholm. Allt finns, det är som en storstad i miniformat. Det finns ett franskt community eftersom Franska skolan ligger här. Folk bubblar på franska på kaféerna. Det är skitgulligt och de morsar, men det är väldigt respektfullt.

Nära naturen

Närheten till naturen var också något som lockade.

– När jag kollar ut genom fönstret nu svävar en tjock dimma över vattnet. Det är en miljö som jag mår väldigt bra av.

Uppväxten på Södermalm beskriver han som fantastisk.

– Det har format mig till den stadskille jag i grund och botten är. Man blir snabb. Det är en stor variation av människor. Vi sprang runt på gårdar och uppe på tak. Det var ju andra tider då, mindre säkerhet.

I höst blir det en ny, avskalad och intim turné med "Danny Saucedo Unplugged"

Pressbild

Kräver sin ölmage

I höst väntar en ”Unplugged”-turné där publiken får se Danny på ett nytt sätt.

– Jag har alltid velat göra bombastiska saker, men den senaste ”The run (A)way show” var den visuellt starkaste showen som gjorts på länge i Sverige. Det blir svårt att bräcka. Och nånstans vill jag tillbaka till det jag kom ifrån. Jag gick jazzutbildning på Södra Latin, jag har det i hjärtat.

Finns det något kvar som du vill göra?

– Någon gång, längre fram, kommer jag ju sluta vara ”popkillen” och en musik jag vill göra är storband. Men det är nånting man måste växa in i. Om du som 20-årig kille sjunger storband känns det som ”äh, du har inte levt riktigt”. Det är nånting som kräver sin ölmage, liksom.