SOS glömde att skicka bårbilen

”Jag hade önskat att SOS bemött mig bättre. Jag hade anmält ändå, men det skulle ha känts betydligt bättre om de hade ringt upp och faktiskt bett om ursäkt”, säger Liselott Karlsson.
”Jag hade önskat att SOS bemött mig bättre. Jag hade anmält ändå, men det skulle ha känts betydligt bättre om de hade ringt upp och faktiskt bett om ursäkt”, säger Liselott Karlsson.
När Liselott Karlssons far hittades död i sin lägen­het kontaktades SOS Alarm för bårtransport.

Trots löften om snabb hjälp dröjde det sex timmar innan en bårbil kom.

SOS hade glömt bort samtalet.

– Det var jättejobbigt. Att först hantera sin pappas död och sedan­ bli behandlad respektlöst var väldigt traumatiskt, säger Liselott Karlsson när vi träffas i en park nära pappans lägenhet.

Det har nu gått en dryg månad sedan hennes bror ringde och berättade att pappan inte hade hörts av på flera dagar. När de anlände till lägenheten på Lilla Essingen hittade de fadern livlös i sin säng – och ringde efter ambulans.

– De kom hit och konstaterade att han hade avlidit. Därefter kontaktades en läkare på vårdcentralen som kom upp tillsammans med en sjuksyrra. Då dödförklarades pappa och läkaren ringde efter en transport för kroppen, berättar Liselott.

SOS bårtransport, som ansvarar­ för beställningar av transport av avlidna inom Stockholm, lovade att en bil skulle vara på plats inom två timmar – och bad Liselott och hennes bror att stanna kvar i lägen­heten.

– Men vi ville inte vara kvar. Det hade gått några dagar sedan pappa avled och… ja, det kändes inte bra. Jag gav dem mitt telefonnummer så gick jag och min bror ut och satte oss här i parken, säger hon.

Då var klockan några minuter över tolv på dagen.

När klockan hade blivit tio i fyra hade bårtransporten fortfarande inte dykt upp.

– Då gick jag ner till vårdcentralen för att prata med läkaren som varit med i lägenheten. Men han hade gått för dagen, så jag fick telefonnumret till SOS bårtransport. När jag ringde lät de jätteförvirrade och bad om att få återkomma.

Tjugo minuter senare ringde bårbilschauffören.

– Jag skällde ut honom för att de inte var på plats, men då förklarade han att de inte ens hade fått ett samtal från SOS. De hade helt enkelt glömt bort att ringa.

När klockan hunnit bli tjugo minuter i sex, två och en halv timma senare än SOS hade lovat, kom transportbilen till lägenheten.

– Men tänk om vi inte hade kunnat vara kvar på platsen? Då hade ju ingenting skett och pappa hade legat kvar där. Det är en fruktansvärd tanke, säger Liselott som har anmält det inträffade till både social­nämnden och landstingets patientnämnd.

– Framför allt vill jag att de ska se över sina rutiner. Det kanske var den mänskliga faktorn som var orsaken, men när man hanterar avlidna personer och deras anhöriga får faktiskt inte sånt här hända.