Stadsdelen drar in hennes assistent

Under hela sin uppväxt utsattes Jeanette Eriksson för incest.

Myndigheterna blundade för övergreppen som gjorde henne handikappad.

Nu har Hägersten-Liljeholmens förvaltning beslutat att dra in hennes personliga assistans.

– Jag har kämpat så hårt i hela mitt liv, men nu ger jag upp, säger Jeanette Eriksson.

Om några dagar mister hon rätten att ha personliga assistenter och får klara sig med hemtjänst. Då vet hon heller inte vad hon ska göra med sin assistanshund.

– Om jag inte kan gå ut och rasta henne, vad gör jag då? Jag har frågat stadsdelsförvaltningen om de tycker att jag ska avliva henne, men får inget svar.

Det Jeanette Eriksson berättar är så mörkt att de flesta ryggar tillbaka. För att ge drabbade barn en röst släppte hon nyligen boken ”När jag blir stor”. Där skildrar hon hur hennes sedan många år bortgångna morfar regelbundet våldförde sig på henne. ”Trycket” kallade hon det som liten flicka.

– Alla visste om det hemma, men det var inget man pratade om, säger Jeanette Eriksson, som bodde med sin mamma, morfar, mormor och lillebror i Hägersten.

Som sexåring kapitulerade hennes kropp. Hon berättar hur benen spretade åt varsitt håll, fastlåsta i vad hon kallar en samlagsställning. Hon lades in på barnsjukhus och studerades av läkare och psykologer, det spelades till och med in en utbildningsfilm om henne.

”Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan”, står det i en journal från 1967.

Hon tränade sig att gå igen på en leksaksåsna på hjul. Efter ett halvår skickades hon åter hem – till morfadern. Enligt Jeanette Eriksson fortsatte övergreppen tills hon var 15 och flyttade hemifrån.

I dag är Jeanette 51 år. Hon säger att hon har bearbetat den psykologiska biten så mycket det går. Men kroppen, den reagerar fortfarande som det utsatta barnet, med spänd panik. Vissa dagar kommer hon inte upp ur sängen själv, berättar hon. Vid stress får hon kramper. Hon har svårt att gå, att äta ensam, och kräks ofta.

– Men jag har ju blivit bra på att dölja smärtan genom åren. Du ser det inte på mig nu, att jag sitter här och krampar för fullt.

Sedan 2002 har hon haft rätt till assistans tio timmar om dagen. Hon har anställt sina assistenter själv och kunnat lägga timmarna där de bäst behövs. Men nu förlorar hon assistansen och får i stället hemtjänst, som ska hjälpa henne med vissa punktinsatser. Hon ansökte om ledsagning 30 timmar i månaden och beviljades åtta.

– Jag kommer att bli sittande i min lägenhet, isolerad. Jag behöver komma ut för att mina ben inte ska sluta fungera helt. Det känns som om jag hela tiden ska försvara mig inför myndigheterna, trots att de har svikit mig. Jag rår inte för att jag utsattes för incest.