Storleken har ingen betydelse

Han skulle nästan få plats i munnen på Elsa.

Trots det är det inget snack om att det är Harry som är herre i huset hemma i Tullinge.

– Han är kaxig, säger husse Johnny Federley.

Det är nästan så man välter när Elsa kommer fram och vill säga hej. Den svarta grand danoisens rygg hamnar i lårhöjd – och då är hon ändå inte fullvuxen ännu. Omkring tio kilo till kommer den nio månader unga Elsa lägga på sig.

Annat är det då med Harry.

Han ryms i handflatan och väger inte mer än ett kilo – liten till och med för att vara en chihuahua.

– Han tycker att Elsa är hans personliga element och brukar ligga ovanpå henne, säger husse Fredrik Federley, till vardags centerpartistisk riksdagspolitiker men nu föräldraledig med dottern Ida-Li.

Elsa ligger och gnager på ett hundben när Harry kommer fram. Han vill komma åt benet. Helt orädd nafsar Harry sin hundkompis över nosen. Elsa reagerar knappt.

– När Harry tycker att Elsa är i vägen eller gör något han inte gillar brukar han skälla ut henne. Han hoppar efter henne och biter henne i bakbenen. Elsa protesterar lite ibland, men hon gör aldrig något, berättar Johnny.

För en utomstående verkar det obegripligt att en så stor hund tar så mycket skit från någon som är så pass mycket mindre.

Men det är i själva verket inte så konstigt.

Harry är fullvuxen, Elsa är fortfarande unghund och Harry fanns i huset när Elsa flyttade in.

Det, tillsammans med en rejält stor portion attityd, gör att Harrys roll som ledare i ”flocken” är självklar. Åtminstone bland de fyrbenta varelserna i huset.

– Fast Harry vill gärna tro att han bestämmer ännu mer än han gör, säger Fredrik.

Plötsligt studsar Harry upp och rusar bort till matbordet.

Ida-Li har tappat ett kex på golvet. Innan Elsa ens har hunnit reagera har Harry norpat åt sig kexet och smugit in under en köksbänk dit den stora hunden inte når.

Så är det hela tiden när det vankas tappade godbitar från barnstolen: Harry är snabb på korta sträckor, Elsa är lite trögare.

Under köksbänken i köket står Harrys matskålar och skulle någon av dem hamna inom räckhåll för Elsa kan det bli bråk.

– Harry blir jättearg när Elsa är på hans skålar. Då blir det en riktig utskällning, säger Fredrik.

– Men själv vill han gärna vara där när Elsa ska äta, men det gillar hon inte, säger Johnny.

Att bo ihop med en chihuahua, en grand danois och ett barn på 15 månader går bra, det tycker de båda.

Nu när Ida-Li börjar gå är hemmet redan barnsäkrat – Elsa har effektivt identifierat alla lösa föremål nära golvet – och det går smidigt att släppa ut hundarna i trädgården.

Förutom kring matskålarna blir det sällan konflikter mellan hundarna. Hierarkin är bestämd.

– Elsa är lite för snäll för sitt eget bästa. Å andra sidan är det kanske tur att det är så, säger Johnny.

Harry är herre i huset och blir mycket upprörd om Elsa försöker sno åt sig av hans mat.

Han tycker att Elsa är hans personliga element och brukar ligga ovanpå henneFredrik Federley

Fakta

Stor och liten