Jan var med när Estonia gick under

Jan Grafström, 64 år, blickar tillbaka på sina upplevelser en höstdag för 21 år sedan.
Jan Grafström, 64 år, blickar tillbaka på sina upplevelser en höstdag för 21 år sedan.
Djursholmsbon Jan Grafström var med om Estonias förlisning – och överlevde. Den där natten för 21 år sedan har satt spår. I dag övernattar han aldrig i båthytt.

– De som bodde i hytt och hade lagt sig, klarade sig inte.

Det har gått mer än två decennier sedan den största färjekatastrofen i Norden. Jan Grafström var med och är glad att han överlevde.

Han berättar att han då var 43 år, civilekonom och som sådan hade han inspekterat ett sågverk i Estland med två kollegor.

Vid 18-tiden på kvällen steg de på färjan för att åka hem till Sverige. De åt middag och gick sedan till en av färjans barer där det var karaoke ledd av trubaduren Pierre Isacsson. Ett gäng från Statoil sjöng ”Trettiofyran”.

Vid 24-tiden, svensk tid, började båten utan förvarning att luta.

– Det kom mycket plötsligt. Först kom en lutning och så efter en halv minut ännu en som var mycket värre. Hyllskåpen öppnade sig, flaskor åkte ner på golvet och bord föll omkull.

Han minns att kvinnan i baren såg på honom med skräckslagna ögon.

– Det blev plötsligt så dramatiskt och folk började springa ut. Det var uppenbart att något inte stod rätt till.

Jan Grafström sprang, likt alla andra, mot trappan som ledde till yttre däck två våningar upp. Golvet lutade i uppförsbacke och den tunga dörren till yttre däck tvingades han lyfta uppåt.

Därute langades flytvästar.

– Det var kaotiskt från början. Inga rop i högtalare och inga sirener. Det gick så fort så ingen hann väl reagera. En del var panikslagna, andra var apatiska och någon stod och mässade på estniska.

Ungefär 20 minuter efter att färjan börjat luta låg den på ena ­sidan. Jan Grafströms kollega, som sedan försvann i vågorna, ­föreslog att de skulle klättra högre upp på färjan, till skorstenen.

– Allt blev inställt på att överleva. Det var reptilhjärnan som styrde.

Uppe vid skorstenen blev de bortspolade av en kraftig våg.

– Jag slog i ett räcke och fastnade med ett ben, men kom loss och upp till ytan.

Han såg en flotte och simmade till den, fortfarande med yllekavajen på sig. Han hade tidigare bestämt sig för att behålla den på för att slippa frysa.

– Jag blev hjälpt upp på flotten vars tak hade sjunkit in. Sen kom det en stor våg och jag for i igen. Jag tror den stora vågen kom när fartyget sjönk.

Det hade då gått 35 minuter ­efter att färjan börjat luta.

Jan Grafström lyckades återigen ta sig upp på flotten som nu låg upp och ner med vatten i botten.

– Man låg och höll i sig i ett rep så gott det gick. Vid ett tillfälle när jag tittade upp såg jag en färja. Men färjan hade ingen utrusning att ta upp oss med.

Halv sex på morgonen kom en finsk helikopter till undsättning och förde dem till finska Hangö. Då hade en av de fem personerna på flotten avlidit.

– Det var kanske nio, tio grader i vattnet. Man var avtrubbad och bortdomnad när räddningen kom. När min temperatur senare började stiga började jag skaka, minns Jan Grafström.

Hemkommen till Djursholm fick han gå till en granne vars make, en fyrabarnspappa, hade omkommit vid katastrofen.

– Det var extra traumatiskt. Vi hade barn i samma klass.

Medförde upplevelsen med Estonia en vändpunkt för dig?

– Kanske på ett subtilt sätt. Några år efter katastrofen bytte jag yrkesbana och började jobba på Sida.

Jan Grafström undviker att vistas i båthytter efter förlisningen.

– Jag reser ogärna i hytter och aldrig i hytter utan fönster.

Hur ser du på händelsen i dag?

– Den känns overklig. Jag kan fråga mig om jag verkligen var med.

Det var kaotiskt från början. Inga rop i ­högtalare och inga sirener. Det gick så fort så ingen hann väl reagera.jan grafström

Fakta

Största fartygskatastrofen i Norden under fredstid

Estoniakatastrofen var en stor sjöolycka i Östersjön den 28 september 1994, då passagerarfartyget M/S Estonia förliste efter att fartygets bogvisir lossnat i hårt väder på öppet hav under färd från Tallinn till Stockholm.

Ombord fanns 989 personer, varav 852 förolyckades.

Av den största nationalitetsgruppen svenskar omkom 501 av 552 ombord.

Olyckan är den största fartygskatastrofen i fredstid i Norden.Källa: Wikipedia