När strutsen kom till stan

Strutsen Anders med sin vårdare. Foto hämtat ur Solna stads bildarkiv.
Strutsen Anders med sin vårdare. Foto hämtat ur Solna stads bildarkiv.
Strutsplymar var på modet och Råsundas strutsfarm skulle bana väg för svensk fjäderexport.
Men olycka drabbade snart farmen.
Här är sagan om Solnas strutsar.

Året är 1911, platsen är Råsunda och än har Filmstaden inte blivit Filmstaden.

Istället spatserar här åtta ostafrikanska strutsar runt på markerna, motsvarande tio fotbollsplaner. Det är nystartade Aktiebolaget Strutskompaniet som fört hit fåglarna från Hamburg för 9 600 kronor.

Strutsplymer är big business ute i Europa och bolaget har beslutat sig för att göra Sverige självförsörjande.

Ilskna strutsar gör succé

Det är tidningen Svenska Dagbladet som med hjälp av bland annat gamla tidningsklipp gjort ett djupdyk i Solnas strutshistoria, och den är inte ljus.

Men i början finns alltså ett stort framtidshopp.

De åtta strutsarna som anlände 1911 får stor uppmärksamhet i pressen, även om fåglarna själva inte verkade särskilt förtjusta i journalister. ”Man behöfver blott titta på dem för att de skola sträcka upp de långa halsarna öfver stängslet och ge till hväsande ljud, som tyda på att de äro förargade”, skrev Aftonbladet.

Alla strutsar får namn som börjar på A: Adam, Amanda, Anders, Anna, Albert, Alma, Arvid och Agda.

Obefruktade ägg och tuberkulos

Men snart börjar olycka drabba farmen. Strutsen Amanda, som är finast av dem alla, bryter nacken. Alma lyckas visserligen lägga ett ägg – men det visar sig vara obefruktat.

Farmen går i konkurs. Man försöker sälja den uppstoppade strutshonan Amanda, men inga bud läggs. Två strutsar dör i magsjukdomar, en i tuberkulos.

Det görs några återupplivningsförsök av verksamheten.

Men det nordliga klimatet passar dem inte, 1914 inbringar plymerna blott 500 kronor. Snart blir de också omoderna.

Strutsar ersätts av skådisar

Här slutar sagan om Solnas strutsfarm, för 1919 köps området av Ivar Kreuger och Filmstaden växer fram.

Strutsarna, eller ”de afvelsodjugliga djuren”, gick inte att sälja tillbaka till Tyskland och vad som hände med de kvarvarande fyra strutsarna förtäljer inte historien.