Susanne tog tillbaka pengarna från tjuven

Susanne Zetterberg i butiken Blue Window.
Susanne Zetterberg i butiken Blue Window.
När en man försökte sno med sig pengar från Blue Window tog butiksägaren saken i egna händer. "Jag sa att det där är mina pengar. Dem rör du inte", berättar Susanne Zetterberg.

Vid 11-tiden på torsdagsförmiddagen stod Susanne Zetterberg utanför inredningsbutiken Blue Window på Stockholmsvägen och pratade med en kund. Hon reagerade på en man som gick in i butiken med väldigt bestämda steg. I stället för att titta runt bland varorna ställde han sig direkt vid kassan, berättar hon.

– Jag gick in till honom och han frågade han vad en sjal kostade. Jag kände att något inte stämde så medan jag gick för att titta på prislappen släppte jag honom inte med blicken. Så såg jag plötsligt att han tog handen bakom ryggen.

När Susanne Zetterberg närmade sig mannen igen såg hon några sedlar sticka fram bakom hans rygg. Summan tycktes stämma överens med den som funnits i kassan, som nu gapade tom.

– Jag sa att det där är mina pengar. Dem rör du inte. Jag tog pengarna av honom och han stod kvar, helt lugn konstigt nog. Han ville försöka få mig att tro att det var hans egna pengar.

Susanne Zetterberg tänkte ringa 112 men bestämde sig för att först försöka ta ett foto av mannen. När hon tog upp mobiltelefon sprang han dock snabbt därifrån. Susanne gav sig inte. Tillsammans med personal i en grannbutik jagade de efter mannen åt varsitt håll, samtidigt som Susanne ringde 112.

– Men de svarade att det här inte är något pågående brott och att jag ska ringa 114 14. Det tyckte jag var jättemärkligt. Det här var väl om något pågående. Men det kanske blev ett missförstånd.

Trots den intensiva jakten lyckades mannen försvinna. Susanne Zetterberg polisanmälde händelsen och på lördagen fick hon samtal från en butik i Torsvik där personal misstänkt att samma man varit inne hos dem. Men än så länge har hon inte hört något mer från polisen.

Varför tror du att du reagerade så snabbt som du gjorde?

– Det var nog ren instinkt. Jag vet inte vad jag tänkte. Men eftersom det kan dröja innan polisen kommer ut till Lidingö var det väl bara att försöka springa ikapp honom. Det var först efteråt som kroppen började reagera på händelsen och rädslan kom, säger Susanne Zetterberg.

Eftersom det finns för lite att gå på har polisen valt att inte inleda någon förundersökning, säger Mats Eriksson, kommunikatör vid Stockholmspolisen.

– Det finns ett signalement, men ingenting som gör att vi kan identifiera mannen. Man vill ha någon typ av spår eller teknisk bevisning som gör att det går att hitta någon misstänkt. När vi inte har det kan vi inte jobba vidare. Men framkommer det nya uppgifter kan läget förändras.