När synden kom till Enskede

Teatern hade 1 100 sittplatser och lika många ståplatser och var ofta fullsatt.
Teatern hade 1 100 sittplatser och lika många ståplatser och var ofta fullsatt.
Visste du att södra Stockholms nöjesmacka fanns i Enskede för hundra år sedan?
Hit åkte de hippa ungdomarna från Söder för att dansa. Och här fanns en teater som lockades tusentals besökare.
Men Enskede folkpark fick rykte om sig. Grannarna klagade på ungdomarnas liderliga dans och hånglande i Svedmyraskogen.

– Här var ingången! säger Kerstin Rehnman där vi står vid skogsbrynet bakom Svampvägen.

Det är svårt att föreställa sig att det funnits en livaktig folkpark här där tusentals ungdomar samlades för att dansa och roa sig. Här fanns en friluftsteater med 1 100 sittplatser eller att det var en plats där det hölls politiska föredrag och där arbetarfamiljer kunde vila ut och ströva i naturen om söndagarna.

Kerstin Rehnman, Enskede folkpark. Syndens näste låg i Enskede. Här samlades ungdomar och dansade och klagomålen haglade. Foto: Pekka Pääkkö

Kerstin Rehnman bor på Svampvägen, där hon också växte upp. Där borta vid skogsbrynet svar ingången till folkparken.
Foto: Pekka Pääkkö

Men Kerstin Rehnman hjälper oss att berätta historien om Enskede folkpark. Hennes farfar ”Koppar-Lasse” arbetade här som parkvakt. Han var kopparslagare och Enskedebo. Själv är hon uppvuxen på Svampvägen där hon bor än i dag, snett emot huset där hon växte upp.

– Min pappa och hans kompisar var med och drog karusellen. Som belöning fick de åka gratis, men pappa var så yr att han aldrig kunde utnyttja det. Och han åkte aldrig mer karusell i hela sitt liv, berättar Kerstin Rehnman.

parkvakter-bild-2

Parkvakterna. Kerstin Rehnmans farfar ”Koppar-Lasse” står på översta raden, näst längst ut till höger.

 

Året var 1914 när folkparken slog upp portarna. Samma sommar som första världskriget bröt ut dansade Stockholms ungdomar på dansbanan om söndagarna. Det var framför allt ”söderamerikanare”, söderungdomar som klädde sig i amerikainspirerade kläder.

Och klagomålen lät inte vänta på sig. Enligt en polisrapport från 1914, som arkiverats av stadsmuseet, klagade 48 Enskedebor på tillställningarna i parken och krävde att tillståndet skulle upphävas. Musiken på söndagseftermiddagarna var störande för jordfästningarna på södra begravningsplatsen, hette det. Enskedeborna hade ju köpt sina hus för att de ville bo i en lugn omgivning. Och var det verkligen lämpligt med dans i ett område där det bodde så många barn?

”Folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare, hvilka på kvällarna sedan dansen klockan 11 upphört drifva i stora hoper genom Enskede samhället, därvid, i brist af nödig polisbevakning, samhällets innebyggare, som offrat tid och pengar för att få lefva i en tyst omgifning, äro prisgifna åt nämnda folkkategoris godtycke; och hafva klagandena uppställt den frågan, huruvida en offentlig dansbana ur moralisk synpunkt kunde anses lämplig för ett samhälle med så mycket barn och ungdom.”

→ Lyssna på Söderamerikanernas marsch

Polisen hade visserligen inte märkt några nämnvärda oordningar, men det kunde säkert förklaras med att polisbevakningen upphörde vid midnatt. Och nog förstod man vad som försiggick i skogen efter dansen, det konstaterades också i polisrapporten.

”Folkparken står i direkt sammanhang med skogen och är det alldeles påtagligt att ungdommar af begge könen efter dansens slut begifva sig in i skogen samt uppehålla sig där en eller flera timmar hvarefter de på natten återvända genom Enskedesamhället till staden.”

 

Dansen i sig var en anledning till upprörda känslor. Den ansågs amoraliserande och oanständig.

”Flera af klaganden hafva till undertecknad muntligen påvisat, att den å dansbanan förekommande dansen icke är att härföra till anständig dans, utan består af liderliga rörelser med kroppen och bör betraktas såsom osedlig och amoraliserande.”

Ur polisrapporten från 1914

Den sedeslösa Enskededansen blev omskriven. Det dansades one-step på ett ”södersvajigt sätt” som kallades för jumpa.
Men enligt en tidningsartikel var de flesta av de dansande paren flickor som ”svänga runt med varandra”.

– Detta är ju söndagsskola mot Fjäderholmen, konstaterade en herre bland åskådarna besviket, i artikeln.

Inför parkens tredje säsong anställdes 15 ordningsmän som skulle hålla ordning på ungdomarna. De skulle särskilt se till att dansen gick hyggligt till väga. ”Jump” eller ”björndans” medförde att vederbörande omedelbart kastades ut från dansplatsen.

Kerstin Rehnman, Enskede folkpark. Syndens näste låg i Enskede. Här samlades ungdomar och dansade och klagomålen haglade. Foto: Pekka Pääkkö

Teatern låg på den öppna platsen som skymtar bakom Kerstin Rehnman. Det är det enda spåret av folkparken som finns kvar idag.
Foto: Pekka Pääkkö

Teatern skiljde Enskede folkpark från andra parker. Friluftsteatern hade 1 100 sittplatser i solfjädersform och lockade stor publik. Ofta räckte platserna inte till och många fick ta ståplats.

– Det var inte bara lustspel som spelades utan även mer seriösa pjäser som var ovanliga för folkparker, säger Kerstin Rehnman.

Det ansågs viktigt att folkparksscenen hade en repertoar som gav mer än nöje för stunden, och man lyckades blidka både publiken och pressen.

Det hölls också uppbyggliga föredrag. Parken skulle vara en plats för arbetande stadsfamiljer att vila ut på.

– Människor fick ta med sig både hängmatta och picknickkorg så de tillbringade säkert hela dagen i parken, säger Kerstin Rehnman.

Inträdet kostade 25 öre för de stora och 10 för de små. Ibland ordnades lotterier, bland annat Folkparkens centrallotteri. Lotterna var dyra – de kostade 2 kronor och 10 öre – men priserna gick inte av för hackor. Första pris var en bil värd 13 000 kronor (runt 460 000 kronor idag), andrapris en villa i Stocksund värd 7 000 kronor (runt 250 000 kronor idag) och tredje pris en fastighet i skärgården värd 5 000 kronor (runt 175 000 kronor idag).

Men det var inte bara glam och skoj i parken. ”Judar portförbjudna i Enskede folkpark” löd en rubrik från tidningen Politiken från 1917. Enligt tidningen utsattes judiska parkbesökare för en systematisk förföljelse.

 

I juni 1924 hade Enskede folkpark fått ny regim som ordnade dans till ”fin-fin jazzmusik”. Nu serverades även öl. Och det var början till slutet.

– Det kom folk från stan och andra ställen som ställde till med bråk. Till slut stängdes parken. Jag vet inte om det bara berodde på det. Enskede började ju även bebyggas mer och mer, säger Kerstin Rehnman.

Vi går ut genom skogen, tillbaka till villaområdet. Högt upp på en trädstam sitter en liten porslinsisolator som en gång hört till en lykta. Om den kunde tala skulle den ha ett och annat att berätta.

Fakta

Varade i tio år

  • Enskede Folkpark invigdes annandag pingst 1914 av dåvarande borgmästaren Carl Lindhagen.
  • Parken sträckte ut sig mellan Rörsoppsvägen och Stockholmsvägen, långt in i Svedmyraskogen och med Svampvägen som gräns i norr.
  • Det var Folkets hus-föreningen som drev folkparken. Tanken var att få in pengar till att bygga ett Folkets hus i Enskede, men så blev det inte.
  • Folkparken stängde 1924.