Min lokala hjälte

Tänt vare här – under Sickla

Per Johansson har förberett för att spränga ut gruvan fyra meter under Sickla köpkvarter.
Per Johansson har förberett för att spränga ut gruvan fyra meter under Sickla köpkvarter.
Här växer mossa och ormbunke.
Här växer mossa och ormbunke.
Stubinen brinner 2 000 m/sekund.
Stubinen brinner 2 000 m/sekund.
Mitt i:s reporter tryckte på knappen när det var dags att spränga.
Mitt i:s reporter tryckte på knappen när det var dags att spränga.
Stockholms enda gruva fyller 75 år.

Lokaltidningen Mitt i Nacka bjöds ner till de mörka gångarna på 40 meters djup. Och var med och sprängde 500 ton berg.

I år är det 75 år sedan man började bygga gruvan i Sickla. Den byggdes som ett skyddsrum under andra världskriget men efter kriget såg industriföretaget Atlas Copco möjligheterna och sprängde ut den.

Det har aldrig brutits mineral eller malm här, men det har borrats en hel del. Företaget har nämligen använt den som en testgruva. På 1940-talet utvecklade man till exempel den svenska metoden, en borrmaskin med ett stödben, som innebar att en person själv kunde sköta en maskin.

Än i dag används gruvan flitigt. Varje vecka fraktas gruvutrustning från Atlas Copcos fabrik i Örebro dit för att testas och utvecklas.

Berget är massivt och består av Stockholmsgranit, gnejs och granit.

– Det spricker inte när man borrar i det. Och det är hårt – kan man borra här kan man borra var som helst, säger gruvans fogde Lennart Gustafsson.

I dag slingrar sig Stockholms enda gruva i tre kilometer långa gångar under Sickla köpkvarter. Mitt i bjöds in för en rundvandring i de hemligaste gångarna på 40 meters djup.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka är den grundare delen av gruvan öppen för allmänheten på guidade turer under sommarhalvåret. Drygt 2 100 personer har redan varit där.

Vi tar hissen rakt ner i gruvan från Atlas Copcos huvudkontor. Gångarna i den äldre delen av gruvan är lägre och mindre. I den djupa, nya delen har man sprängt den så att man ska få plats med stora fordon.

Gruvan ser inte ut som andra. Väggarna är nämligen täckta av borrhål, med bara några centimetrars mellanrum, efter alla testborrningar.

Det är fuktigt. På ett ställe har till och med ormbunkar och mossa börjat växa frodigt under ett lysrör som enda belysning. Det finns liv. Men den större delen av gruvan är mörk.

– Vi har ju eget lyse på skyddshjälmen, säger Lennart Gustafsson.

Han har vant sig vid att jobba nere i mörkret.

– Det är lite kärvt om sommaren, men vi slutar efter lunch på fredagar som kompensation.

Efter att ha traskat runt i gångarna i en timme är Lokaltidningen Mitt i:s utsända ganska desorienterade.

Det är dags att spränga loss 500 ton berg, för att företaget ska få nytt berg att provborra i. Det gör man drygt åtta gånger per år. Då borrar man ett speciellt mönster med hål och fyller dem med 170 kilo sprängmedel.

De tunna plastsladdarna som innehåller ett tunt lager av sprängmedel och fungerar som stubiner kopplas in i borrhålen och gör att vi kan stå 40 meter bort och 20 meter upp när det är dags.

Alla håller för öronen utom Mitt i:s reporter som får trycka på knappen på tändapparaten. Det blir ett par rejäla smällar. Och ett ordentligt vinddrag.

Vi kan inte gå ner och bevittna förödelsen efteråt eftersom det i sprängningen bildas en gas som inte är bra för människan.

– Då kan man få dynamitskalle, en ordentlig huvudvärk.

Men dagen efter ska personalen gå ner i gruvan igen. Då ska man forsla bort berget. Sedan är det dags att borra nya hål.