Tiggde utanför Ica – nu är Samy på väg mot jobb

Ulrika Fransson och Samy Stoican på Lilla Essingen
I dag bor Samy inneboende hos Ulrika.
För sju år sedan satt Samy Stoican med ansiktet dolt i en huvtröja utanför Ica på Lilla Essingen och tiggde.
Men med hjälp av engagerade Essingebor är Samy i dag lite närmare sitt stora mål – ett riktigt jobb.
– Det var därför jag kom till Sverige, säger han.

Sju år har gått sedan Samy Stoican, 25, lämnade hemlandet Rumänien för att pröva lyckan i Sverige. Den första tiden blev tuff. Samy sov i tält i Kristineberg och för att få mat fiskade han i Mälaren. På dagarna tiggde han pengar utanför Ica på Lilla Essingen.

– Det kändes inte bra. Jag vill ju jobba, säger Samy och visar hur han satt med huvudet böjt och med en huvtröja uppdragen.

Den förste på Lilla Essingen som började bry sig om Samy var skådespelerskan Anita Nyman.

– Hon tog av mig huvan som jag hade på mig och sade, kom med och sätt dig på bänken här. Sedan pratade vi genom Google translate, berättar Samy Stoican.

Fick sitt första jobb

Anita fixade tillfälliga jobb hos Teater Tribunalen och i dag är Samy inneboende hos Anitas granne Ulrika Fransson. Han hjälper till med nystartade Essingeboden och väntar på att få börja med en praktik på Teater Ö2 på Södermalm.

Samtidigt vill han förbättra sin svenska. Det är lite svårt att hitta orden och Ulrika får fylla i.

– Jag förstår men det är svårt att prata, säger han.

Men det är knappast bara språket som varit det enda hindret på vägen in i det svenska samhället. Eftersom han saknar fast inkomst kan han inte få svenskt personnummer vilket i sin tur försvårat många praktiska saker, som att öppna bankkonto.

– Men jag har betalat skatt och inte jobbat svart, betonar Samy.

Ulrika Fransson och Samy Stoican i Essingeboden.

Ulrika Fransson och Samy Stoican i Essingeboden. Foto: Kristian Lönner

Lyftes fram i tv

Nyligen var Ulrika och Samy med i Nyhetsmorgon i Tv4 för att prata om vägen från tiggeri till ett riktigt jobb.

– Häromdagen kom det fram en kvinna till mig vid busshållplatsen och kramade om mig och sa att hon var stolt över att vara Essingebo. Då blir man glad, säger Ulrika Fransson.

Lika positivt har inte alla reagerat. Ulrika berättar att minst åtta hushåll i den egna trappuppgången anmält henne till hyresvärden för att ”släppa in tiggare och romer”. Vid ett tillfälle förstörde någon låset genom att köra in en pinne i det.

– Det är anmärkningsvärt. För mig luktar det 30-tal. Jag släpper inte in tiggare utan mina vänner, säger Ulrika Fransson.

Jämför med Djungelboken

När Samy sov i tält kallades han för Mowgli av sina kompisar och Ulrika gör ofta liknelser med Djungelboken när hon berättat om engagemanget för Samy.

– Anita och jag är lite som Bagheera och Baloo som försöker få tillbaka Mowgli till människobyn. Det gemensamma målet är att han ska få ett jobb och bostad. Och när folk frågar vad de kan hjälpa till med brukar jag fråga, vem kan och vill du vara i Djungelboken?

Hur ser du själv på tiggeri?

– Jag ger själv inte pengar utan jag brukar fråga hur jag kan hjälpa till i stället.

En del säger att det är tiggarnas hemländer som ska ta ansvaret att hjälpa, vad tänker du om det?

– Det är två spår. Den politiska nivån där länderna har ett ansvar och så Djungelbyn där vi alla har ett ansvar att hjälpa den som behöver hjälp. Det handlar om se på varandra och se vad människor kan. Genom att hjälpa Samy har jag fått en ny vän.

Vill se framåt

När vi ska ta foton och jag föreslår en bild utanför Ica skakar Samy på huvudet. Platsen väcker inga goda minnen och Samy vill hellre titta framåt. Och någon längtan tillbaka till Rumänien har han inte.

– Det är snällare i Sverige och även om det finns jobb i Rumänien kan man inte tjäna några pengar. Jag vill bo och jobba i Sverige.