Man kan inte komma tillbaka och prata svenska

Hossein, Mirwais, Muhammad, Abdulla, Murtaza och
Jamshid har rotat sig på Lidingö.
Hossein, Mirwais, Muhammad, Abdulla, Murtaza och Jamshid har rotat sig på Lidingö.
Lidingö får pengar för att hjälpa asylsökande ungdomar. Själva hoppas de bara få stanna.
– Det är inte pengar som hjälper oss. Får vi bara stanna kan vi göra mycket bra för Lidingö och Sverige, säger Abdullah Bakitari, elev på Hersby gymnasium.

Lidingö stad ska få över en miljon kronor av staten för att hjälpa asylsökande ensamkommande som fyllt 18 år och därmed förlorar de rättigheter de haft som minderåriga.

Mitt i träffar en grupp elever på Hersby gymnasium som är i pågående asylprocess. Alla är afghaner. Flera av dem bedöms av Migrationsverket ha fyllt 18 år. Det innebär bland annat att man anvisas till en ny ort av Migrationsverket. Rätten att gå i skola försvinner.

– Jag skulle ha placerats i närheten av Kiruna. Där fanns ingen skola, ingen jag kände. Här har jag vant mig och skaffat vänner, även svenska, säger Hossein Jafari som nyligen fyllt 18 år.

Hans kompis Abdullah Baktiari tillbringade fyra månader på ett av Migrationsverkets boende i Surahammar. Enligt honom var förhållandena där inte bra.

– Vi hade inte tillräckligt med mat, folk stal av varandra. Det är bättre i fängelse, det har jag också varit i säger han.

Flera av killarna har förlorat plats i sina boenden. Några bor hos svenska familjer som inte får pengar för det. Andra bort dyrt i andra hand och jobbar, enligt en före detta god man, svart för att kunna betala hyran.

De sex killarna ser positivt på möjligheten att få stanna på Lidingö, eller i Stockholmstrakten, och på Hersby gymnasium.

– Vi har rotat oss här.

Samtidigt är pengar för att de ska få stanna ett par månader i Stockholm och sedan skickas tillbaka till Afghanistan inte så meningsfulla, tycker de.

– Det är inte pengar som hjälper oss. Låt oss stanna och studera i Sverige. Då kommer vi att kunna gör mycket bra för Lidingö och Sverige, säger Abdullah Baktiari.

Mirwais Kahn är har precis fått sitt andra avslag på sin asylansökan och säger att den långe processen är tärande.

– Förut drömde jag om att bli sjukskötare, polis eller brandman. Nu har jag tappat lusten att plugga, kämpa och tänka på framtiden, säger han.

Flera menar att det varit bättre att bli avvisad från Sverige efter två veckor istället för två år.

– På två år han man lärt sig så mycket om Sverige, traditioner, språk och kultur.

I Afghanistan blir de kunskaperna meningslösa.

– Vad ska man göra med svenska där? undrar Mirwais Kahn.

Alla sex är rädda för att skickas till Afghanistan.

– Alla vill leva. Ingen vill dö. Migrationsverket säger att det är säkert där. Men vill de skicka sina egna barn dit? undrar Abdullah Baktiari.