Tove har skrivandet som ventil

Tove Meyer bor med man, dotter och ytterligare en liten krabat på gång i Vasalund, Råsunda.
Tove Meyer bor med man, dotter och ytterligare en liten krabat på gång i Vasalund, Råsunda.
För några år sedan hamnade Tove Meyer i hetluften som medförfattare till den omtalade kungaboken som satte monarkin i ett helt nytt ljus.

Nu arbetar hon som frilansjournalist och researcher på SVT:s Skavlan och har precis släppt sin första diktsamling.

Skrivandet kom redan i unga år och var, tror hon, en reaktion på mammans sjukdom, och den ensamhet hon kände då.

– Min mamma fick cancer när jag var 15-16, och dagboksskrivandet var väl en storts ventil. Jag hade så mycket frågor och tankar i mig. När jag mådde dåligt satte jag mig och skrev och orden bara flödade ut, berättar Tove Meyer.

Idag är mamman frisk, men Tove har fortsatt att skriva. Det bästa har hon samlat i debutboken Asfaltshimmel.

– Jag skriver om sådant jag ser i vardagen. Det finns så mycket hysteri i samhället idag. Man ska ha den perfekta kroppen, det bästa jobbet, den finaste lägenheten. Vi tar selfies och vi jagar likes hela tiden, säger hon.

Debutdiktsamlingen till trots, att kalla sig poet är inget som ligger för henne. Ordet poesi associerar hon mer till en reciterande Hamlet och dödskallar. Hennes texter är något helt annat.

– Det är mer som raptexter, eller fragment av berättelser. Orden ska vara lättillgängliga, menar hon.

Hon skriver gärna om vardagliga ämnen men sätter dem i ett nytt ljus. Ett exempel är hysterin kring Mall of Scandinavia.

– Jag drogs också med i hetsen kring invigningen, men blev också lite förskräckt av allt. Det var tumult och kravaller vid öppningen, folk köade för att få komma in – och ut. Samtidigt så ser vi just nu människor på flykt, bakom taggtråd och staket, som trängs för ett bättre liv. Jag värderar inte det, jag bara reflekterar kring det, säger hon.

Ofta växer dikterna fram lite som Twittermeddelanden. Korta meningar på varandra.

– Orden kommer ofta till mig när jag är på väg eller är mellan olika saker. Jag skriver ner några rader i mobilen när jag sitter på tunnelbanan. Till slut bildar de en helhet.

Till vardags skriver hon frilansartiklar åt till exempel Mama och Amelia, men arbetar även som researcher på SVT:s Skavlan. Där roddar hon med intervjupersoner inför programmen och tar fram all bakgrundsfakta inför Fredrik Skavlans intervjuer.

Ett stressigt jobb, men roligt, menar hon.

– Jag får träffa så enormt spännande människor. När John McEnroe var med i programmet så försökte jag briefa honom om de andra gästerna. Han tittade inte ens åt mig när jag pratade med honom vilket gjorde mig helnervös och svettig. Men när han väl satt i studion så kunde han ställa initierade frågor till de andra gästerna. Han hade hört precis allt jag sagt ändå.

Drömgäster?

– Chelsea Clinton, hon är cool och spännande. Hon har nog mycket att berätta. Angela Merkel också, men också Christine Lagarde som är chef för Internationella Valutafonden. Får jag in Obama och Oprah så är det bara en bonus.

Att lyckas få med prinsessan Madeleine och maken Chris O’Neill i programmet var resultatet av flera års enträget arbete.

– Vi hade frågat i många många år, och sen till slut så var det bara så att det passade för dem och för oss.

Prinsessan och hennes make var lätta att ha att göra med.

– De minglade med alla andra gäster innan och efter sändning, skämtade och var avslappnade. Jag tror att Chris gjorde så att Madeleine kände sig trygg.

Tidigare upplevelser av att arbeta med kungligheter har inte varit enbart ljusa. Som ung student på Journalisthögskolan rekryterades hon för att göra research för den omtalade kungaboken ”Carl XVI Gustaf – Den motvilliga monarken”.

– Jag var helt oförberedd på uppmärksamheten som kom då. Det blev så otroligt stort allting och alla känslor den rörde upp. Jag är stolt över det vi gjorde, det har öppnat en del dörrar, men också väldigt glad att det är över, säger hon.

Fakta

den svenska tystnaden

det finns inget

som den svenska tystnaden

i en proppfull tunnelbanevagn

och vid gränserna

trängs människor för överlevnad

medan andra

för att komma in i en galleria

det är någon som gråter

jag tror det är jag

kanske inte över människorna

utan allt det

som ligger i vår natur