Ett Malmötåg rullar in på perrongen.

Bland de stressade affärsresenärerna och pendlarna finns också familjer som varit på flykt i veckor.

Det har gått tre år sedan hösten 2015 då tusentals flyktingar kom till Stockholms central.

I dag berättar två av volontärerna som levde natt och dag på centralen om vad som hände hösten 2015 – och vad som har hänt sedan dess.

På perrongen tas människor emot, barnen får nallar och familjerna slussas genom pendeltågsgången upp till huvudentrén. Här har ett mottagningscenter upprättats.

Migrationsverkets personal i gula västar jobbar sida vid sida med Röda korsets i röda.

 Jag har möjlighet att hjälpa till och då vill jag göra det

Taru Ylikylä, volontär

I skinnbyxor och en vit sköterskerock står Taru Ylikylä och tar emot patienter på löpande band. Han arbetar frivilligt för nystartade organisationen Vård på Centralen.

– Jag har möjlighet att hjälpa till och då vill jag göra det. Mina barn har flyttat, jag har tid. Jag är finska och jag orkar länge.

Taru Ylikylä och en kollega från Vård på Centralen undersöker en ung man från Afghanistan. Foto: Sofia Ekström

Ute på perrongen ser Assi Atta till att alla som ska med tåget till Haparanda kommer med. ”Volontäransvarig, 10” står det på ryggen av den rosa västen. Han syns överallt, tar emot flyktingarna som kommer, hjälper dem som ska vidare med biljetter och lotsar dem till rätt tåg.

Min pappa kom från Irak 1979 och han har lärt mig att man måste hjälpa

 Assi Atta, volontär

När sista tåget till Luleå har gått 00.30 plockar han i ordning och lägger sig för att sova i volontärernas tält utanför Centralen.

– Min pappa kom från Irak 1979 och han har lärt mig att man måste hjälpa. Ibland blir man trött, men så fort jag kommer hit får jag energi.

Oktober 2015 var den månad då Sverige tog emot flest asylsökande någonsin. De flesta kom från Syrien, Afghanistan och Irak.

Assi Atta sover i tältet. På natten rullar han ut madrassen som syns bakom honom. En gång sov han i tältet tillsammans med 15 afghaner som inte hade någonstans att ta vägen. Foto: Sofia Ekström

Bilden på drunknade 3-årige Aylan Kurdi på stranden som publicerades i början av september blev en ögonöppnare för vad som hände på Medelhavet. Statsminister Stefan Löfvén (S) höll brandtal på Medborgarplatsen och under ”Hela Sverige skramlar”-galan i Globen samlades 40 miljoner kronor in under en kväll.

Mitt i träffar Assi Atta och Taru Ylikylä igen. Tre år har gått sedan den där hösten, då Centralen blev en helt annan plats.

Jag stod på Centralen och plockade stygnen på en man som fått granatsplitter i sig

Taru Ylikylä, volontär

Assi Atta, som då bodde i Hässelby, kom i kontakt med Refugees welcome av en tillfällighet.

– Jag hade varit i Västerås och när jag kom till Centralen tog jag en cigg utanför. Där såg jag alla människor, det var kaos. Jag gick fram till deras tält och frågade vad som hände och om jag kunde hjälpa till. De sa att det bara var att skriva upp sig, säger Assi Atta.

Taru Ylikylä blev tillfrågad av en väninna om att volontärarbeta.

– Hon frågade om jag inte kunde hjälpa till eftersom jag är utbildad ambulanssjukvårdare. Jag minns första gången jag åkte hit, jag tänkte: Vad kan jag göra? Det var ju så länge sedan jag jobbade kliniskt. Men det gick av sig självt. Jag gjorde saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra, som att stå här på Centralen och plocka stygnen på en man som fått granatsplitter i sig, säger hon.

Ideella krafter och myndigheter skapade tillsammans ett flyktingmottagande på Centralen hösten 2015. För Taru Ylikykä och Assi Atta dröjde det innan Centralen blev en vanlig tågstation igen. Foto: Anna Z Ek

Om dagarna arbetade hon som verksamhetschef på ett Attendo-boende på Östermalm. När arbetsdagen är slut vid 17 börjar hon sitt nästa skift på Centralen. De tog emot ett par hundra patienter under några timmar varje kväll. Många var förkylda, hade feber och var uttorkade, men det inträffade också allvarliga situationer.

Hela livet var här. Jag sov tre, fyra timmar per natt i flera månader. Det fanns alltid något som behövde göras.

Assi Atta, volontär

– En familj kom sent en kväll bärande på två barn. När jag fick syn på den lille pojken på ett och ett halvt år var han helt livlös. Vi ringde efter en ambulans och jag följde med honom till Sankt Görans sjukhus. De kunde inte ge honom dropp, han var så uttorkad att det inte gick att sticka honom med en nål. Det tog lång tid, men till slut fick vi liv i honom, berättar Taru Ylikylä.

Assi Atta arbetade inom hemtjänsten på dagarna, och gick sedan till Centralen. När sista tåget gått lade han sig för att sova i volontärernas tält och morgonen gjorde han i ordning i tältet innan han gick till jobbet klockan sju.

– Det var ingen idé att åka hem. Hela livet var här. Jag sov tre, fyra timmar per natt i flera månader. Det fanns alltid något som behövde göras. Men jag tyckte om det. Man hann aldrig tänka, man bara gjorde hela tiden, säger han.

En man berättade hur han förlorat båda sina barn under båtresan på Medelhavet

Assi Atta, volontär

Han talar både arabiska och turkiska och många öppnade sig och berättade sin historia.

– Jag minns en man som jag frågade hur han mådde. Han sa att det betyder ingenting för honom längre hur han mår. Han berättade hur han förlorat båda sina barn under båtresan på Medelhavet. Alla vi volontärer grät när han berättade.

Det gick inte att värja sig mot historierna.

– Jag lyssnade till så många, det var tungt. Musiken av berättelserna lever kvar, det gör den fortfarande.

Många av flyktingarna var förkylda, hade feber och var uttorkade. Foto: Arkiv

Men de minns också gemenskapen och sammanhållningen på Centralen under de där månaderna.

–  Alla hjälptes åt. Jag frågade en gång om jag kunde få ett par muggar på McDonals för våra vattenglas var slut. Jag fick en hel packe. Folk swishade pengar till mediciner och ibland samlade volontärerna ihop till biljetter åt någon, berättar Taru.

– Vi fick termosar från Starbucks och mackor från kaféerna. En gång bjöd polisen oss volontärer på fika, minns Assi.

– Det fanns en otroligt stor vilja att hjälpa, säger Taru .

En natt var Assi ensam med 50 flyktingar som inte hade någonstans att ta vägen över natten. Till slut skulle de få sova i en lokal vid Medborgarplatsen. Han tog tunnelbanan dit tillsammans med dem.

– Jag kunde inte betala för alla, jag drog mitt SL-kort och släppte igenom dem. Spärrvakten sa ingenting. När jag hade lämnat dem hade tunnelbanan slutat gå, då fick jag gå tillbaka.

Long read flyktingarna på centralen parallax ANVÄND EJ

Den 24 november förändrades allt. Regeringen höll en presskonferens och sa att man vill skärpa ID-kontrollerna och göra det svårare att få uppehållstillstånd i Sverige.

– När jag vaknade i tältet på lördagen var det helt tomt, det kom inga med tågen. Jag undrade vad som hade hänt, säger Assi Atta.

Regufees welcome hade kvar ett tält vid bussterminalen en månad för att hjälpa till med boende.

Taru och de andra från Vård på Centralen var ute på boendena ett tag.

– Sedan blev de asylsökande och hade rätt till vård som alla andra. Då fanns det inget behov av oss.

Mazen Al Azney och hans familj har anlänt med Malmötåget och slussas genom pendeltågstunneln. Foto: Sofia Ekström

För Assi tog det nästan ett halvår innan han var tillbaka på Centralen.

– Det var tungt. Det var så mycket hemskt som hände här, det kändes konstigt att vara här.

Jag fick hot på telefon. Det blev för mycket. Jag stängde ner allt.

Assi Atta

Efter att Assi varit med i media fick han flera hot. Han säger att 2016 var en jobbig tid.

– Jag fick hot på telefon. Medier hörde av sig och ville höra hur det gått för olika flyktingar. Det blev för mycket. Jag stängde ner allt, alla sociala medier och tog bort mitt telefonnummer från nätet.

Taru och Assi har fortsatt att hålla kontakten och i somras ordnade Taru jobb åt Assi. Nu bor han i Järfälla och jobbar natt som vårdare på ett Attendo-boende samtidigt som han pluggar. Han vill fortsätta att jobba med människor och tänker läsa till socionom.

Det ena minnet efter det andra kommer upp när vi pratar.

 Ibland kommer det fram någon på ett kafé och säger: ”Tack, du hjälpte mig”

Assi Atta

– Vi delar en viktig tid i livet och det finns ingen annan att dela den med. De som inte var där kan inte förstå hur det var, säger Taru.

Hösten 2015 har för alltid förändrat dem.

– Jag saknar det jättemycket. Det var en speciell gemenskap och vi hade väldigt roligt. Jag har blivit mer tacksam över saker, jag ser på livet på ett annat sätt, säger Assi och fortsätter:

– Ibland kommer det fram någon på ett kafé och säger: ”Tack, du hjälpte mig”. Det är fint.

Tre år har gått sedan flyktingströmmen på centralstationen i Stockholm. Vi träffar Taru Ylikylä och Assi Atta tre år senare.

Assi Att och Taru Ylikylä blev vänner hösten 2015. Taru vakade över Assi, såg till att han fick i sig mat och tog hand om sig när han blev sjuk. Foto: Anna Z Ek

Läs igen: Mitt i:s reportage från centralen 2015