”Ultra betydde jättemycket för mig”

Demonstration på Kungsgatan 1988. Tompa "Eken" till vänster, Martin Ahlsén till höger.
Demonstration på Kungsgatan 1988. Tompa "Eken" till vänster, Martin Ahlsén till höger.
Martin Ahlsén spelar gitarr i en alkov på övervåningen i Ultrahuset 1986.
Martin Ahlsén spelar gitarr i en alkov på övervåningen i Ultrahuset 1986.
I dag har Martin Ahlsén en egen smedja.
I dag har Martin Ahlsén en egen smedja.
Mer Ultrahusnostalgi. Vi har pratat med två som var med när det begav sig. De bodde till och med i punkpalatset i Handen.
– De tre åren känns efteråt lika innehållsrika som de 30 som följde, säger Martin Ahlsén.

Han är en av dem som hörde av sig när vi efterlyste folk som var med under Ultratiden. I en sliten villa i Handen samlades på 80-talet musikintresserade från hela stan och på scenen i vardagsrummet gjordes otaliga spelningar av både kända och mindre kända band, däribland Ebba Grön och KSMB.

Martin Ahlsén var i tre år Ultras hustomte och flyttade in 1985. I sann punkanda. För det var egentligen inte tillåtet att bo där. Men Ultrahuset hade problem med inbrott och det behövdes någon som höll koll. Och själv behövde han någonstans att bo.

– Jag var 16 och mamma blev inte glad när jag ville flytta hemifrån. Men vi var fem barn hemma och pappa tyckte ”låt honom gå”. Som ung punkare var jag väl lite stökig. Men de var noga med att jag skulle gå ut skolan. Så det gjorde jag.

De tre år han bodde i det rivningshotade huset på Källvägen kom att prägla honom för livet.

– De känns lika långa som de 30 år som kom sedan. Min första kärlek, mitt första band.

Ultrahuset brann ner och så småningom splittrades föreningen. Några sökte sig till Kapsylen på Södermalm, andra till ett nytt Ultrahus på Getporsvägen. Där har Martin Ahlsén i dag både sitt hem och sin smedja. I huset finns också ett museum med en liten utställning om Ultrahuset.

En annan som hörde av sig var Tina Mossberg, som bodde i Ultrahuset med sin dåvarande pojkvän. Det var några år tidigare. Hon var också punkare, gick på Skanstulls gymnasium och hennes band spelade ofta på Ultra. Också för henne blev åren där avgörande.

– Ultra betydde jättemycket för mig. Så här i efterhand kan jag se att många av oss som var där var ganska trasiga. Ibland kan jag tycka att vi hade det tragiskt, men det kände man inte då. Ultra var bara varmt. Vi fann något gemensamt i musiken och umgänget med varandra som var viktigt.

Men hon drack för mycket redan då och säger att blev var alkoholist redan som 16-åring. Och det var inte helt oproblematiskt att bo i en föreningslokal. Rummet hon och pojkvännen bodde i blev allmän egendom under konsertkvällerna och de flyttade från Ultrahuset när de fick barn. I dag jobbar hon som lärare, har tagit sig ur missbruket och är både nykter och drogfri.

– Men jag är fortfarande punkare i själen. Ultra var min trygga punkt och fortfarande är det helst punk jag lyssnar på. Och rock. Hårt och rått är det som gäller.