Vägen från Sarajevo till Sollentuna

Dejan Cokorilos barndomskvarter i Sarajevo härjades svårt av kriget.
Dejan Cokorilos barndomskvarter i Sarajevo härjades svårt av kriget.
Dejan, till vänster, tillsammans med en barndomskompis.
Dejan, till vänster, tillsammans med en barndomskompis.
1998 tog Dejan studenten på Rudbeck.
1998 tog Dejan studenten på Rudbeck.
Första återbesöket i familjens lägenhet efter kriget. Plundrarna hade tagit allt, till och med toalettstolen.
Första återbesöket i familjens lägenhet efter kriget. Plundrarna hade tagit allt, till och med toalettstolen.
Dejan Cokorilo arbetar som journalist på P4 Radio Stockholm.
Dejan Cokorilo arbetar som journalist på P4 Radio Stockholm.
Som 12-åring flydde Dejan Cokorilo från kriget på Balkan och hamnade i Sollentuna.

Nu – 20 år efter kriget – är han aktuell med dokumentären Såren från Sarajevo. En berättelse om hur en familj fick lämna allt och börja på nytt.

Den 14 december är det exakt 20 år sedan Daytonavtalet skrevs på och kriget på Balkan tog slut.

Hösten 2015 har vi dessutom befunnit oss mitt i ännu en flyktingkatastrof, där tusentals människor flytt från kriget i Syrien.

– När vi såg att situationen i Sverige började likna det som hände på 1990-talet tänkte jag att den här berättelsen är viktig för fler än mig och min familj, berättar Dejan Cokorilo.

I P1-dokumentären Såren från Sarajevo, som sändes i söndags och finns tillgänglig på Sveriges Radios hemsida, berättar Häggviksbon Dejan Cokorilo om hur kriget kom till hans barndoms gata i Sarajevo. Hur han och hans syster tog skydd i badkaret när bombernas tryckvågor förvandlade lägenhetens fönster till en storm av glassplitter.

Hur hans mamma Neda sköts ned av en krypskytt och förlorade så mycket av sitt liv, trots att hon överlevde.

Och hur de till slut kom till Sverige och Sollentuna för att börja ett nytt liv.

– Det är klart det arbetet har väckt känslor. En del ärr är fortfarande smärtsamma.

Storyn har han burit på i mer än halva sitt liv. Men det är först nu han har velat berätta den i form av en dokumentär. Det är först nu han har hunnit landa, bearbeta och försonas. Bli färdig, som han säger.

– Det där är olika för olika personer, men för 8 eller 10 år sedan hade jag aldrig kunnat göra det här.

Även om ämnet är dagsaktuellt är dokumentären inte ett politiskt projekt. Dejan Cokorilo är noga med att poängtera att den inte tar ställning om flyktingmottagandet, eller ger några svar på integrationsfrågan.

– Den ger bara en inblick i en familjs upplevelser och känslor, av hur kriget påverkar ens liv.

Inte mindre viktig för det. För innan man kan ta ställning måste man förstå. Och det är där berättelserna kommer in. Inte bara från de som flytt från ett krig, utan alla som på något sätt var med. Alla volontärer, till exempel.

– Ju fler berättelser vi får fram, desto mer kan vi förstå vilka vi är och hur samhället hänger ihop.

Där finns även berättelser vi kan vara stolta över. Dejan berättar om alla goda krafter i Sollentuna, som gjorde mycket då, och fortfarande gör det.

Några av dem kommer han aldrig att glömma.

– Inger, min första svensklärare på Turebergsskolan, gympaläraren Lasse som såg till att jag fick spela basket, och så fritidsledaren Martin på Röda Rummet. Vi diskuterade Real Madrid, och han fick mig att skratta när jag som mest behövde det, när jag såg min födelsestad brinna.

När jag frågar Dejan om det är någon lärdom som är särskilt viktig att inte glömma nämner han bagaget hos de som flyr.

Inte det tunga, fyllda av trauma, som det ofta pratas om. Utan de drömmar, den längtan och den drivkraft som de bär på.

– Flyktingar kommer inte bara med smärtsamma upplevelser, utan också med en vilja och en kärlek till livet, ett mål att återfå sin frihet och skapa en bättre tillvaro för sina nära och kära.

Vilken är din berättelse? Dela med dig på Twitter, Instagram eller Facebook under #frånkriget.