Min lokala hjälte

Vännerna fick träffas igen

Barndomsvännerna Abdu och Ameer flydde tillsammans genom Europa, från krigets Syrien till Sverige. Nu bor de 74 mil från varandra i helt olika delar av landet. För ett par veckor sedan sågs de igen under helg på Lidingö.
Barndomsvännerna Abdu och Ameer flydde tillsammans genom Europa, från krigets Syrien till Sverige. Nu bor de 74 mil från varandra i helt olika delar av landet. För ett par veckor sedan sågs de igen under helg på Lidingö.
I dag bor barndomsvännerna Ameer och Abdu på skilda orter men de hoppas att Ameer snart ska kunna flytta till Karlstad, där Abdu bor i dag.
I dag bor barndomsvännerna Ameer och Abdu på skilda orter men de hoppas att Ameer snart ska kunna flytta till Karlstad, där Abdu bor i dag.
Barndomsvännerna Ameer och Abdu från Aleppo i Syrien flydde tillsammans genom Europa. De tappade bort varandra men möttes igen. Nu har de hamnat i helt olika delar av Sverige, men för några veckor sedan återförenades de i Stockholm.– Vi är så lyckliga över att träffas igen, säger Abdu.

De sitter tätt ihop i en soffa i en villa på Lidingö. Ameers utsträckta arm vilar på ryggstödet bakom Abdu. Det är Abdu som är bäst på engelska och han får tolka ibland. Hans ögon glittrar och leendet är brett när han talar om sin vän.

– Jag är så glad att han är här. Han är som min storebror, säger han.

För fyra månader sedan träffade jag dem på en scoutgård på Lidingö. Där bodde de sin första natt i Sverige efter resan genom Europa. Abdu var fortfarande lite orolig, men Ameer strålade av lycka. ”Jag känner mig fri som en fågel”, sa han då.

I dag är han mer dämpad, blicken en annan. Ameer är 19 år och bor nu på ett asylboende i Backe utanför Östersund. Abdu, som är 17, hamnade på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Karlstad. 74 mil skiljer barndomsvännerna åt.

Vi befinner oss nu 447 mil från Aleppo i Syrien, där de växte upp tillsammans.

Ameer var den som först gav sig av. Han hade bott i Turkiet några månader när Abdu kom dit och hittade honom av en slump. Då bestämde de sig för att göra resan genom Europa tillsammans.

De hade kontakt med olika smugglare så båtfärden över Medelhavet gjorde de på var sitt håll.

– Den var hemsk. Vi var 50 personer i en liten gummibåt. Man kunde inte ens röra benen för att det var så trångt. Jag satt helt stilla av rädsla för att kastas över bord, säger Abdu och fortsätter:

– Jag minns en kille från Syrien som hade en bebis. Bebisen var så liten att armpuffarna var för stora för henne. Pappan berättade för mig att han inte kunde simma.

Vännerna möttes igen i den grekiska huvudstaden Aten och fortsatte flykten genom Makedonien och Serbien tillsammans. Vid den ungerska gränsen tappade de bort varandra. På natten lyckades Ameer ta sig över gränsen men Abdu greps och blev arresterad.

Abdu satt anhållen i tre dygn eftersom han inte ville lämna sina fingeravtryck. Till slut gav han upp.

– Ungern var inte bra. De behandlade mig som ett djur, säger han.

En lycklig slump skulle förena de båda vännerna igen. Mitt i kaoset på Budapests centralstation hittade de varandra.

– Jag vet inte hur det gick till. Det är ödet, säger Ameer.

De fortsatte resan tillsammans till Sverige. När de kom till Stockholm i september bodde de första natten på scoutgården på Lidingö men redan dagen därpå skickades de vidare. De ville helst vara tillsammans, men eftersom Abdu är under 18 hamnade han på ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Karlstad. Ameer skickades omedelbart till Backe utanför Östersund.

Abdu går nu i skolan och lär sig svenska och bor med andra flyktingungdomar.

– Men det är lite ensamt. Nästan alla andra där jag bor är från Afghanistan så vi kan inte prata med varandra. Vi använder teckenspråk. Men jag umgås mest med personalen. Det finns en tjej där som heter Jenny. Hon är som min mamma. Hon ger mig läxor och lär mig svenska.

Han trivs i skolan och han trivs i Karlstad. Han gillar att bo i en liten stad och tycker att folk är snälla. Men han har inte fått några svenska vänner ännu.

– Men jag tänker att jag kommer att få vänner så snart jag har lärt mig svenska.

För Ameer är det ensamt i Jämtland. Han bor med andra vuxna och de flesta är betydligt äldre än vad han är. De är fyra personer som delar på ett litet rum. Under tiden som han väntar på uppehållstillstånd kan han inte plugga eller arbeta och dagarna blir långa.

Abdu säger att han har mött människor som tycker att han inte hör hemma här och att han borde åka hem.

– Men det finns dåliga människor överallt, i Syrien också. Om jag har tio fingrar och ett är dåligt ser jag de nio andra. Men de allra flesta människor är bra och väldigt snälla i Sverige, säger han.

De flydde utan bagage, men kriget bär de med sig. Ameers familj är kvar, hans föräldrar och syskon. I telefonen har han bilder på hus som förstörts av raketer alldeles i närheten av familjens hus. Så visar han en bild på en kille i en sjukhussäng. Ansiktet är helt förstört.

– Det är min vän. Bilden togs för en och en halv vecka sedan när huset träffats av en raket. Han är död nu.

Ameer tystnar. Han frågar om det är okej att han går ut och röker en cigarett.

Abdu tittar oroligt efter honom.

Han tänker ofta på Syrien. På hur det var när allt var som vanligt.

– Jag minns dagen då jag hörde hur någon sköt för första gången. Innan dess var mitt liv perfekt. Jag gick till skolan och hade det bra. Allt ändrades över en dag, säger Abdu.

Nu sitter de i en Lidingövilla en smällkall vinterdag. Killarna har vant sig vid kylan, de fryser inte ens när vi går ut för att fotografera.

– Jag är glad över mitt val att åka till Sverige. Det är bra här. Det är fint och säkert, säger Abdu.

Han vill lära sig svenska så snabbt som möjligt. Sedan vill han studera.

– När någon frågade i Syrien vad jag ville bli sa jag alltid advokat. Jag vet inte varför. Men jag säger det nu också. Jag kommer att bli advokat.

Ameer kan inte riktigt tänka så långt just nu. Först när han har fått uppehållstillstånd kan han planera framåt.

De båda vännerna hoppas att de snart ska kunna bo tillsammans.

I mars fyller Abdu 18 och behöver inte längre bo på hemmet för ensamkommande barn. Då hoppas de att Ameer kan få komma till Karlstad så att de kan bo tillsammans.

– De flesta från Syrien kommer hit tillsammans med sina familjer. Vi har bara varandra, säger Abdu.