Här vilar Trubbnos, Gnagis och Nina

Mirja och Ruben sköter gravarna till sina kaniner vid Söderbysjön.
Mirja och Ruben sköter gravarna till sina kaniner vid Söderbysjön.
På gravplatsen finns flera fotografier.
På gravplatsen finns flera fotografier.
Flera av korsen är prydda med smycken eller glitter.
Flera av korsen är prydda med smycken eller glitter.
En av dem som begravdes i år är hamstern Rintintin.
En av dem som begravdes i år är hamstern Rintintin.
I helgen besöker tusentals människor sina anhörigas gravar. Men för många är djur också nära och saknade vänner. Hamstern Rintintin och kaninen Gnagis är några av dem som ligger begravda på den inofficiella djurkyrkogården vid Söderbysjön.

På gravarna finns hjärtan i plast, snäckor, glitter, fotografier, dikter och solcellslampor. Bagarmossenborna Mirja Hård, 8 år och Ruben Hård, 11 år, är här för att sköta om gravarna till sina kaniner Trubbnos, Gnagis och Nina som dog 2012, 2015 och 2016.

– Jag blev superledsen när de dog. De betydde jättemycket för mig för man kunde vara med dem när man inte hade något att göra, säger Mirja.

De delade kaninerna med sina grannar på Kolbäcksgränd, där bodde de i en stor hage ute på gården.

– Vi hade en kaninklubb där vi turades om att ta hand om dem, säger Mirja.

När kaninerna dog gick grannarna tillsammans i ett begravningståg från Bagarmossen till gravplatsen. Och vid själva begravningen spelade en av grannarna fiol.

Mirja och hennes familj brukar besöka gravarna en till två gånger i månaden.

– Jag tycker det är härligt att ha en grav för då kan man gå och hälsa på dem, säger Ruben.

Förutom gravplatsen vid Söderbysjön finns en officiell djurkyrkogård strax bakom Markuskyrkan i Björkhagen. Där ligger ett 70-tal djur begravda.

– Det är många som går dit när det är allhelgona. Det blir väldigt fint med alla ljus och det märks verkligen att folk bryr sig, säger Lars Kvist, ordförande i styrelsen i Stiftelsen Stockholms djurkyrkogårdar.

Han tycker att intresset för gravplatsen är större idag än tidigare.

– Kanske beror det på att avståndet mellan människor har ökat. Alla människor behöver ju någon att vara nära och djur fyller ofta det tomrummet. Många äldre är ganska ensamma och då är ofta en hund eller katt den bästa vännen, säger Lars Kvist.