(rubrik saknas)

Vad var bäst och vad var värst i Lidingöloppet?

Annica 
Wernerson, 
53 år, Kvänum:

– Bäst var att komma i mål och att det fungerade bra vid kontrollerna. Värst är att det är väldigt trångt och mycket folk i starten. När jag var med i fjol blev jag omkullsprungen.
Peter Lindfors, 31 år,

Stockholm:

– Det var mitt första lopp och bäst var den härliga stämningen längs hela banan. Värst var att jag blev så trött. Jag stupade efter målgången och funktionärer tog hand om mig för att kolla puls och hjärtslag.
Åsa Ring, 
37 år, Lidingö:

– För mig var det första gången jag sprang Lidingöloppet, och bäst var att det gick lättare än förväntat. Värst var någonstans mitt i loppet då jag inte visste om krafterna skulle räcka.
Stefan Flodin, 36 år, 
Stockholm:

– Bäst var att jag mot slutet av loppet kände att jag skulle fixa att ta mig i mål. Värst var att efter två avklarade mil känna att jag befann mig på botten, och ändå var det en mil kvar.
Camilla Eknor, 28 år, 
Sandviken:

– Det bästa var att jag lyckades springa förbi en kvinna på upploppet. Det kändes skitbra! Värst var att jag blev trött alldeles för tidigt. Jag tänkte bryta och lägga mig i gräset.
Per-Olov Wallin, 35 år, 
Sundsvall:

– Det är 16:e gången jag är med i Lidingöloppet. Bäst är att allt gick som vanligt, och så gillar jag omgivningarna längs banan. Vad som var värst vet jag inte, jag tycker allt var ganska bra.