Framme i stugan efter 14 timmars löpning

Erik B:son Blomberg och Jonas Larm
Det var mörkt när Jonas larm och Erik B:son Blomberg lättade nådde Eriks sommarstuga.
Erik B:son Blomberg och Jonas Larm startade klockan 05 i fredags morse, i mörker och dimma, på Ted Gärdestads plats i Silverdal. När de drygt 14 timmar senare, efter 121 kilometers löpning, kom fram till Eriks sommarstuga utanför Nyköping hade mörkret lagt sig på nytt sedan länge.

– Då var det väldigt skönt att bara slå sig ner. Vi hade tänkt ta en bastu, men bara ett par minuter efter vi kom fram släckte kroppen liksom ner. Vi brassade lite käk bara – hamburgare, chips, brie och kex – mer orkade vi inte, säger Erik vid lunchtid dagen efter det stora löparäventyret.
Lokaltidningen Mitt i berättade inför utmaningen om hur de två vana långlöparna bestämt sig för att skapa sitt eget långlopp – längre än de någonsin sprungit tidigare och bara de två, utan nummerlappar – och samtidigt samla in pengar till Cancerfonden då de uppmanade folk att skänka en krona per kilometer.

”Nästan surrealistiskt”

– Det var nästan surrealistiskt när vi stack iväg. Mörker och dimma och helt folktomt. Bara vi med våra pannlampor. Så dök det upp någon ensam joggare, lite senare några barn på väg till skolan. Långt senare började det skymma och när vi sprang sista biten var det beckmörkt igen, säger Erik.
Jonas hade varit förkyld i över en vecka före fredagen så han valde att korta ner löpningen.
– Han är klok så han cyklade de första sex milen, till färjan till Mörkö. Men vi hade sällskap i princip hela vägen ändå. Det var något ställe på Sörmlandsleden som vi fick skiljas åt då det inte gick att cykla där, säger Erik.

”Rakt ut i en kohage”

Det var under en sådan sträcka av ensamlöpning som Erik fick sin första och värsta svacka, berättar han.
– Jag var ensam och det var teknisk svår löpning, kuperat och lerigt. Och så tog det längre tid än jag trott att komma fram till vår mötesplats. jag sprang fel ett par gånger, en gång rakt ut i en kohage. När jag till slut mötte Jonas stod vi och kramades en lång stund vid vägen i våra lycrakläder, säger Erik och skrattar.

”Man känner sig komplett”

I övrigt gick löpningen utan missöden. Erik och Jonas är inte ens nämnvärt slitna.
– Nej, det känns fantastiskt. Jag känner av lite i knäna, men annars är korpen fräsch. En så här lång löpning sliter, men ändå inte som när man maxar på en mara eller ett Lidingölopp. Då är benen ännu mer förstörda. Nu kan jag till och med gå nerför en trappa utan problem. Och mentalt är det bara bra, man känner sig komplett!
Och insamlingen då – hur gick det med den?
– Jättebra! Vi är uppe i drygt 25 000 kronor och det tickar fortfarande på. Bara för ett par minuter sedan kom en till inbetalning. Jag och Jonas kommer att toppa upp det så att summan blir åtminstone 30 000.