Inget pass för veklingar

Andreas Almgrens sista träningspass innan avresan till friidrotts-VM i Peking var inget för blödiga.

På stapplande ben tog han sig in på Sollentunavallens gräs och där protesterade magen.

Andreas Almgrens förmiddag har börjat med lång uppvärmning, flera 100-metersruscher, ett par maximerade 200-meterslopp och ett maximerat över 400 meter. Ett sista varv återstår efter tio minuters återhämtning.

Helt i sin bubbla vankar Turebergslöparen av och an vid startlinjen. Han tittar på klockan.

I motsatt kurva står tränaren Urban Aruhn.

Andreas skakar låren, tar djupa andetag, tittar på klockan och sprintar på stället med höga knälyft. När han placerar fötterna på startlinjen är känslan att hållningen signalerar olust. En sista titt på klockan. Ett par sekunder fortgår. Så springer han.

Cirka 40 sekunder senare rätar han upp kroppen efter att ha sprungit igenom andra kurvan. 100 meter återstår. Urban Aruhn vrålar ”öka Andreas” och bakom mållinjen manar två kompisar: ”hela vägen, kom igen”.

Bortom mållinjen bär inte benen. Sittande får han mödosamt av skorna. Blicken är tom när han lägger sig på rygg. Hela kroppen vädjar om syre.

– För bara 36 timmar sedan sprang han SM-final och nu detta intervallpass. Fysiskt är han nog här nere, säger Aruhn och måttar med handen som att adepten är golvad.

I nästa stund ser Urban i ögonvrån att Andreas med knapp styrfart tar sig in på fotbollsplanen och utpumpad intar nytt ryggläge i gräset.

– Han är tröttare än jag trodde. Jag måste kolla, säger Urban Aruhn och går bort till Andreas.

Urban lyfter hans ben och pressar upp dem mot magen. Först ett i taget, sedan båda samtidigt.

– För att få igång bättre cirkulation och snabbare få bort mjölksyran, förklarar Andreas Almgren. Huvudvärken direkt efter ett sån’t här pass är fruktansvärd. Det går nästan inte att stå upp.

Efter några minuters behandling vill Andreas upp på benen. Inte kroppen. Han knäar, ställer sig igen, men tvingas tillbaka på knä med pannan i gräset. Han är huksittande när magen tar ut sin hämnd. Han kräks ett par gånger innan han långsamt, långsamt börjar gå iväg mot vattenflaskan hundra meter bort.

Sannolikt är det med insikt om passets efterspel som Andreas bett att få slippa prata efter träningen. Flera timmar senare kan han skratta och försäkrar att den mentala belöningen, tillfredställelsen, kommer redan när han kan jogga ner.

– Jag gör sju åtta pass som detta per år. Det är bland de tuffare jag gör. Men det är kul. Efteråt.

Han är imponerande dedikerad livet som löpare på en av friidrottens mest fruktade distanser och talar om långsiktig utveckling – 5–10 år.

Men redan om en vecka, den 22 augusti, avgörs kvalloppen på 800 meter i Peking. Andreas Almgren är Sveriges mest lovande medeldistansare på många, många år. Med sitt årsbästa, 1.45,49 satt på Sollentunavallen den 25 juni, är han 50:e löpare på årets världslista.

– Målet är att nå semifinal. Springer jag sedan bra i semin är jag nöjd.