Min lokala hjälte

Maraton blir nästa utmaning

Författaren och föreläsaren Elizabeth Kuylenstierna har sprungit i 30 år. Men ­Premiärmilen på söndag blir hennes första lopp.

– Jag gillar egentligen inte att springa bland folk men ska jag klara en mara måste jag börja någonstans, säger hon.

Söder ström glittrar och Munkbroleden ryter när Elizabeth Kuylenstierna tassar i sina rosa joggingskor mot Djurgården. Springa har hon gjort sedan tonåren. Ibland i sällskap av pudeln Chelsea och dvärgspets-chiuauakorsningen Britta. Men helst ensam.

Hon kröker på nacken och ryser när hon hör att rekordmånga har föranmält sig till Premiärmilen. 4 516 löpare planerar att springa loppet på norra Djurgården nu på söndag.

– Jag vet inte hur jag hamnade i det här. En kompis undrade om vi inte kunde springa tillsammans och prata lite. Nej, löpning är ­något jag gör för mig själv.

Svaret finns i ett anteckningsblock. Hon har nämligen gjort en ”bucket list”. En lång lista över saker hon vill göra och platser hon vill besöka innan hon dör.

– Jag har haft en lista i huvudet i några år men när jag skrev ner det på papper blev det nästan en tjock bok. En del har jag betat av men det är nog 40, 50 saker på den här listan.

Bland pilgrimsvandringar, nyårskonserter och simturer med delfiner finns också en löpande utmaning. Hon vill springa ett maratonlopp innan hon fyller 50 år.

– Någon sa att det var bra att springa en halvmara före jag sprang ett maraton. Så jag anmälde mig till Stockholm halvmarathon i höst. Då sa någon annan: ”Ska du springa en halvmara? Då är det nog bäst att du springer ett kortare lopp först.” Så därför anmälde jag mig till Premiärmilen.

Hon föreläser ofta och reser mycket.

– Jag har alltid med mig mina löparskor. Jag älskar att springa och upptäcka nya platser. Det händer att jag springer hem från krogen också. Jag tänker om någon skulle förfölja mig så springer jag ifrån dem.

Hon har varit förskonad från allvarligare skador fram till för ett par år sedan. Då tvingades hon till en operation av högerknät.

– Menisken var helt utsliten så läkarna var tvungna att gå in och snygga till inne i knät.

Hon lät återhämtningen ta tid.

– Jag har varit så otroligt ordentlig och inte skyndat på för att kunna springa igen. Till en början sprang jag bara fem minuter åt gången och sedan promenerade jag. Det var först i julas som jag kunde springa lite längre rundor igen.

Vad har du för mål med Premiärmilen?

– Jag hoppas att knät håller. Jag sprang en mil på 55 minuter i julas så jag vill ju inte gärna springa långsammare nu.

Hon vill ändå inte kalla sig tävlingsinriktad.

– Jag är väldigt målinriktad. Jag vet vad jag vill göra och sedan ser jag till att genomföra det. Men jag tävlar inte mot andra. I loppet kan jag tänka mig att folk blir irriterade om det blir trångt och andra springer i vägen. Själv ser jag det som en spännande studie.