ANNONS
Tema-sidorna produceras av Lokaltidningen Mitt i:s kommersiella redaktion, Mitt i Studio. Temaredaktör Love Lind studio@mitti.se 08-550 550 92

”Mormor trodde att hon skulle gifta sig igen”

"Idag var mormors bröllopsdag och morfar väntade i kyrkan", berättar läsaren.
"Idag var mormors bröllopsdag och morfar väntade i kyrkan", berättar läsaren.
Att vara anhörig till en person som drabbas av demens är inte lätt. Hur ska man hantera minnen som blandas ihop?
Här är en läsares dråpliga berättelse om sin mormor.
ANNONS

”Det började med att mormor, som var en bra bit över 80, glömde att stänga av kaffebryggaren. Men sen eskalerade det rätt fort till att även glömma bort spisen och ugnen, vilket vi anhöriga så här i efterhand inser kunde ha slutat i katastrof.

När man pratade i telefon med henne så var allt som vanligt. Vi anhöriga misstänker att hon i det längsta mörkade hur det egentligen var där hemma.

Det som fick oss att inse att vi måste göra något var när hennes läkemedelslåda, med tabletter för varje dag, inte hade tömts i rätt ordning. Vissa veckor var den lika full som sist, trots att det hade gått en vecka.

Efter kontakt med läkare blev det konstaterat att mormor led av lättare demens, och för hennes bästa skulle hon inte bo ensam längre. Tack och lov fick vi snabbt hjälp att hitta plats på demensboende.

Nä men hörrni, nu har jag inte tid med er längre, det är middag på demensboendet strax

I början var hon väldigt missnöjd med sin nya boning, men i takt med att demensen förvärrades blev hon alltmer nöjd. Ibland kunde hon säga att den nya lägenheten var hennes bästa köp någonsin, men hon saknade morfar, som hon menade hade bott där med henne och hennes tre barn. Att lägenheten på demensboendet var 15 kvadratmeter verkade inte spela någon roll för minnet.

Med sorg och ängslan såg vi anhöriga på hur mormor sjönk allt djupare in i demensens dimmor. Dagar och veckor, namn på anhöriga och överenskommelser var det bara att strunta i. Hon kunde inte komma ihåg något alls.

Barndom, ungdom, familjetiden och ålderdom flöt ihop för henne. Det var jobbigt att se en människa, som alltid varit så kapabel och driftig i sitt liv, bli till en skugga av sitt forna jag.

Men på något sätt, om det hade med demensen att göra eller inte är svårt att säga, så tycktes de minnen hon ändå hade kvar, bara vara de ljusa.

ANNONS

Jag glömmer aldrig när hon mötte upp oss en dag, fullt påklädd i finaste hatten och kappan, och redo att gå ut en sväng. Hon berättade stolt att idag var hennes bröllopsdag och att nu stod kyrkan pyntad och morfar var där och väntade henne som brud.

Vi sa ingenting, utan gjorde om planerna och gick till kyrkan, där det visade sig att det var förberett för en vacker konsert. Vi satt ner tillsammans hela familjen och lyssnade. Till slut sa mormor: ”nä men hörrni, nu har jag inte tid med er längre, det är middag på demensboendet strax”, och så följde vi henne hem. Minnet av det stundande bröllopet var borta lika fort som det kommit.

Vi anhöriga skrattade och grät en skvätt efter att vi lämnat av mormor och lovat att komma och hälsa på snart igen.”

Berättat för Love Lind