Det är lätt att halka in i det där moodet att bara klaga på allt. Pendeltågen är konstant sena och när de väl kommer kläms vi i dörrarna. Det går åt helsike i byggbranschen men ändå är det en massa byggen, stängsel, omdirigeringar, bråte, krångel och fan och hans moster i hela stan. Våren har varit överjävligt kall – men de senaste dagarna har det ärligt talat varit för varmt. Ja, usch och fy för allt, litanian kan bli hur lång som helst.

Då och då gäller det dock att vända på perspektiven. Världen omkring oss är hemsk, inget snack. Men samtidigt finns så mycket som fungerar.

Under dystra tallar

Häromdagen hämtade jag en urna på krematoriet ­inför en gravsättning av en älskad förälder. Det är ingen vardagssituation direkt. Men när jag snurrat runt på kyrkogården under höga dystra tallar och till slut hittade den allvarstyngda byggnaden satt personalen utanför vid ett plastbord under ett parasoll, fikade och vinkade glatt. ”Är det Anna? Hej, vi hjälper dig!”

På biblioteket var jag på jakt efter en bok med en hopplös titel som ingen velat låna sedan typ 1940. Utan så mycket som en suck hade bibiotekarien sökt upp den och beställt till mitt bibliotek. En vecka senare hade jag boken i handen.

Gör mitt liv

På mataffären ägnade en anställd orimligt mycket tid till att leta efter asiatiska nooriblad som jag vill köpa. Till slut hittar vi dem på städhyllan och skrattar båda två.

Alla dessa vardagsstockholmare, så vänliga och varma. Ni gör mitt liv ljust.

Tack och heja er!