Mitt mest googlade ord är ”middagsrecept”. Så fort jag lämnar jobbet börjar tankeknölarna gnuggas, och när tunnelbanedörrarna stängts och tåget lämnar perrongen är jag igång. Något med köttfärs, nej snälla det äter vi jämt. Pasta? Nej, barnet måste få äta något annat ibland. Fisk? Jobbigt, den är ju alltid fryst. Kyckling? Inte sedan den där matförgiftningen för tre år sedan.
 Åh, detta eviga vardagspussel. Ett i-landsproblem, absolut.

Matsedel i fönsterbrädan

Varför inte bara göra en matsedel för varje vecka tänker ni? Jo tack, den tanken har jag tänkt i ungefär tio år. Men det går liksom inte, det blir inte av. Vilket är märkligt i sig. Själv är jag uppväxt med en handskriven matsedel som låg på fönsterbrädan i köket varje vecka. Pannbiff, pytti­panna, ärtsoppa och pannkakor och falukorv i ugn var stående inslag under min barndom.

Och visst måste det underlättat för mina föräldrar i vardagspusslet.

Har vi för många valmöjligheter i dag? Är det på grund av alla tusentals recept som svämmar över i ens flöde, i varje matbutiks app, varje erbjudande om färdigpaketerade matkassar levererade till dörren? Herregud hur kan det ens finnas 50 olika versioner av spaghetti och köttfärssås? Attans nu är det bara en station kvar innan jag ska gå av tunnelbanan. Okej, en sallad då? Nej det kommer barnet aldrig äta.

Köttbullar och makaroner

Kanske har det att göra med prestationsångest? Jag är inte särskilt bra på att laga mat. Att därför sätta mig och skriva en inköpslista för en hel vecka känns överväldigande.

Nu har jag cirkulerat i affären i 15 minuter och inte kommit på något, och det kurras i magen där hemma. Varför kan jag inte bara välja ett av recepten i matappen?

Nej nu måste jag ta mig i kragen. Nu får det vara nog med det här velandet, det är dags att bli vuxen och skriva en veckomatsedel. Jag gör det imorgon. Ikväll får det bli köttbullar och makaroner.