Nästa år, då j***arr.

Det finns nog ingen mening jag är så trött på att höra. Och trots det hör jag mig själv upprepa den varje år, precis vid den här tiden på året.

Knappt har fotbollssäsongen hunnit dra i gång så är den slut igen. Jag hinner inte med.

Det går fasansfullt fort, var det inte i går som vi gick över Skanstullsbron, huttrande men glada, för att se årets första match? Det var väl förra veckan som vi på redaktionen tippade hur Allsvenskan skulle sluta och jag, sjukt nog, placerade Häcken på förstaplats?

Majoriteten av tiden är naturligtvis fylld av vånda. Matcher förloras, spelare skadar sig och derbyn urartar fullständigt för att folk sorgligt nog inte kan bete sig.

Men resten av tiden skapas minnen som jag kan leva på resten av året. En solig eftermiddagsmatch på grässlänten vid Kanalplan, tusentals människor som sjunger tillsammans sida vid sida, en kram från en främling som just sett sitt första mål.

Som inbiten Hammarbyare är jag van vid att det svänger. Däremot vänjer jag mig aldrig vid hur fort tiden kan gå, och hur mycket tid som läggs på att längta efter något som tar slut i en handvändning.

Tar vi oss bara igenom den här vintern, som redan är så mörk på fler sätt än bara utanför fönstret, så väntar den på oss på andra sidan. Fotbollssäsongen. När det inte längre är skymning på väg hem från jobbet och det inte luktar multnande löv utan doftar gott av damm från uppsopat grus. När man har på sig jeansjacka, trots att det fortfarande är på tok för kallt.

Då är det dags att damma av halsduken och plocka fram kirflaskan.

Nästa år, då j***ar!