Haga på 1960-talet, Gårda på 90-talet och alla väderbitna områden och byggnader där emellan som trots sina fel och brister har vunnit göteborgarnas gunst.
Nu är det Valhallabadets öde som står på spel. Politiker från vänster till höger ser ett ruckel som inte går att rädda. Folket ser en klenod som är värd att slåss för. Mitt i har flera gånger om rapporterat om engagemang från såväl trogna besökare som arkitekter och föreningar.
Under åren har jag inte stött på en enda göteborgare som vill riva Valhallabadet. Och när inte ens politikerna ”tycker det är kul att behöva riva” undrar man om det är värt att radera en av stadens få genuina mötesplatser.
Tänk bara, dagens nyfödda på babysim badar i ”samma” vatten som sina gammelmor- och farföräldrar tog sina första simtag.
Staden kryllar inte direkt av likande platser som nötts av flera generationer göteborgare.
En rejäl upprustning för en rejäl en slant, är det flesta med på att badet kräver. Stopp, om allt ska bli större och perfekt blir renoveringsnotan för dyr, menar arenapolitiken.
Men Göteborg kan la inte vara perfekt utan tidens tand.
Det är få saker som enar göteborgarna så starkt som när våra älsklingsplatser hotas. För staden är det kanske glädjen i rivningssorgen.
