Lika snabbt som bollen far kors och tvärs över planen pendlar sinnet mellan hopp och förtvivlan. Flera gånger om.

Stämningen är intensiv, svettig och sportslig. Och då är jag bara en i den glesa publiken. I och för sig en trogen supporter – en förälder.

De unga spelarna visar knappt en min. De biter ihop och jagar bollen oavsett poängställning. För målens räknas inte. Eller? Det som räknas är att alla har roligt. Eller? Såklart har de roligt nästan jämt. För de vet att det kommer nya vinstchanser, nya matcher och träning varje vecka. För hur ska de annars kunna bli den nya Anders Svensson eller nästa Anette Börjesson eller Teddy Lučić.

Men vad barnen och många andra kanske inte vet är att matcherna och träningen återkommer tack vare alla engagerade vuxna. Oftast helt vanliga föräldrar utan expertkunskaper. Det gäller inte bara för fotbollen utan i alla föreningar från scouter till trampolin.

Och ju mindre ekonomiskt stöd till föreningarna desto fler tålmodiga vuxna behövs. Så tack till alla Göteborgs hundratals föreningskämpar – ni vet vilka ni är. Heja er!

P.S. Om någon känner sig manad att vara med och forma nya stjärnor – uppsök närmaste förening.