En tågperrong i Stockholm, december 2022.
Det är minusgrader och jag råkar höra telefonsamtalet mannen intill mig har. Vi är i samma ålder, han har blivit av med sin bostad och sovit flera nätter ute i en skog. ”
Det värsta är inte att somna på kvällen, det är att försöka somna om på natten när man är så genomfrusen”, hör jag mannen säga.
Vi kliver på tåget, och där skiljs våra vägar åt.
Jag ska äta middag på restaurang och gå på teater.
Han ska skrapa ihop pengar för att få plats på ett härbärge.
Som barn blev jag oerhört drabbad av H.C. Andersens Den lilla flickan med svavelstickorna. Ni vet, historien om en liten flicka som på nyårsafton sitter och säljer svavelstickor, och fryser ihjäl när hon inte vågar gå hem utan att ha fått något sålt.
Den här vintern tänker jag på den historien igen. För det har varit mycket tal om kyla. Priserna stiger, vi sänker temperaturen hemma, tar på en extra tröja och varma sockor. Och får rapporter från krigets Ukraina där el och värme kommer och går.
När jag kommer hem efter teatern den där decemberkvällen och ska somna under mina dubbla täcken, tänker jag på mannen på tågperrongen igen. Fick han ihop tillräckligt med pengar? Ska han sova ute i skogen i natt igen?
Den lilla flickan med svavelstickorna publicerades 1845. Men den känns sorgligt relevant än i dag.