I januari skrev min kollega Ella – en inbiten gymmare – om hur hennes gym vid årets början var knökfullt med folk som haft som nyårslöfte att börja träna. Någonstans i mars brukar det dock vara lugnt och skönt på gymmet igen, skrev hon, när många insett att det här med träning kanske inte var deras grej ändå.

Men Ella avslutade också med pepp: hoppas vi ses även i april!

Kanske var du en av alla läsare som kände dig träffad av den där krönikan. Jag kände i alla fall att den handlade om mig.

Likt många andra hade jag utan tydlig målbild precis börjat gå och lyfta hantlar, göra rygglyft och en och annan sit up nere i ett halvsunkigt gym utan fönster. Någon enstaka löprunda i vintermörkret blev det också.

Varken stark eller snabb

Så himla kul kändes det inte, där i början. Tvärtom var det ofta ganska motigt. Jag kände mig varken stark, snabb eller särskilt pepp. Men jag gjorde det ändå (av någon outgrundlig anledning).

Allt eftersom veckorna gick skedde ett sorts skifte. Jag började längta efter att gå ner till gymmet på lunchen. I stället för att ”råka” boka tvättstugan den där kvällen när jag egentligen tänkt springa, höll jag fast vid springplanen och sköt på tvätten.

Jag tror det knappt själv, men jag har blivit en av dem som faktiskt fortsatt träna även i april.

En mulen vårkväll springer jag längs med Mälaren, kilometerna jag lagt bakom mig börjar kännas i benen. Då möter jag en annan löpare, det ser tungt ut även för henne, men i stunden vi möts på den där stigen spricker vi båda upp i varsitt leende. Det blir en pepp att fortsätta.

Blivit en löpare

Där ute i spåret inser jag att jag blivit en löpare, som morsar på andra, en sån som ser fram emot löprundan. Vem är jag ens?

Till alla er som ledsnat på att höra nyfrälsta hurtbullar orera om sin träning finns bara ett ord. Förlåt.

Men i min nya hurtiga anda vill jag ändå förmedla: Kan det hända mig, kan det hända dig med. Kanske ses vi ute i spåret till hösten?