För första gången på många år följer jag TV4:s långkörare Idol.

Det började med att barnen ville titta och nu sitter hela familjen slaviskt Svensson-bänkade på lördagskvällarna.

Det första som slog mig var hur professionellt programmet blivit. Inga utbrott i affekt från juryn och inga spexare som enbart är ute efter att reta gallfeber på densamma.

Efter att ha försökt förklara för generation Alpha hur det gick till förr – när Kishti Tomita i vredesmod skrek ut det orimliga i att en deltagare ens gjort sig besväret att komma dit, eller när Alexander Bard fick nog och barskt spottade ur sig ett "fuck you, där är dörren", eller för den delen när Claes ”Clabbe” af Geijerstam kort konstaterade att "du låter som en telefonsignal" – blev jag till slut tvungen att leta fram de nästan 20 år gamla klippen på Youtube.

Den unga generationen, vars uppfostran präglas av lågaffektivt bemötande och positiv förstärkning, tittade storögt på den ursinniga jurymedlemmen. "Men så får man väl inte säga?". Nej, det får man naturligtvis inte, men under förnedrings-tv:ns glansdagar kunde det slinka ur lite allt möjligt när tittarsiffrorna skulle upp.

Samtidigt som jag någonstans sitter och väntar på den där spydiga kommentaren så blir det väldigt tydligt hur förbi den tiden är.

Nu är bemötandet istället respektfullt, professionellt och speglar mer en arbetsintervju eller audition IRL, även om betoningen fortfarande ligger på musikbranschens tuffa konkurrens.

Det känns som att programmet till sist uppfyller sitt ursprungliga syfte: Att vaska fram nästa stora artist.

Och när man tänker efter så var det ju faktiskt helt ORIMLIGT att unga modiga människor, inte bara fick sina artistdrömmar krossade på bästa sändningstid, utan med en riktig avhyvling till på köpet.