Starta en konversation med mig om existentiella frågor och jag stannar uppe hela natten.

Jag får aldrig nog av samtal om livet och döden, eller rättare sagt, livet. Döden fascinerar mig inte lika mycket som människor som verkar ha lyckats med konststycket att få fatt i sitt liv.

Vi har mötts över fläckiga rödvinsglas på festen, bland våtservetter och banankladd i lekparken och vid stökiga skrivbord på en tidningsredaktion.

Vi som inte nöjer oss med att prata om vädret.

Med det sagt så är det inte konstigt att det tog en stund när jag och fotografen Markus Andersson i förra veckan träffade munken Anders Lindström i ett Hare Krishna-tempel i Majorna för att prata om just existentiella frågor.   

Det finns mycket att säga om rörelsen, som är minst sagt kontroversiell och ofta uppmålas som en sekt. Men vad som väckte mitt intresse var att få berätta om en person som valt en annorlunda väg, som sökt och funnit något att hålla fast vid.

Han menar att vi nu mer än någonsin lever i ett andligt uttorkat samhälle, där vi hellre går hem och slänger oss framför Netflix än har ett filosofiskt samtal med någon.  

Jag blev lite ledsen eftersom jag kände hur sant det var. Finns det ens någon som stannar upp längre?

Vi kan jaga efter mening och tillfredsställelse på hur många olika sätt som helst, men utan syfte så blir känslan av att ha lyckats fylla ett tomrum inom sig inte särskilt långvarig.

Men man behöver inte bli religiös för att hitta mer mening, det räcker att lyfta blicken ibland och kanske starta en konversation om… livet.