Plötsligt ville alla berätta om sina oförglömliga festkvällar på det kultförklarade danspalatset som öppnade redan i mitten av 1950-talet.  

Någon hade spenderat så gott som varje lördagskväll under hela 80-talet på dansgolvet, en annan hade spelat på scenen med sitt punkband och en tredje hade sommarjobbat som servitris.

Det finns få saker som kan förena en grupp främlingar så som gemensamma minnen från en svunnen tid.

Just som jag skulle konstatera att jag nog är lite för ung för att ha dansat på Vågen, kände jag faktiskt också igen räckena, borden och dansgolvet i mitten.

Men lika snabbt insåg jag att mina diffusa minnen från gymnasietiden, typ 2003, inte över huvud taget kunde räknas till minnena som en hel generation göteborgare före mig har, som dansat sig igenom 60- 70- och 80-tal på det här golvet.

Jag fick snabbt tonat ner den plötsliga känslan av nostalgi. Jag hade ju faktiskt inte på något sätt upplevt det där – på riktigt.  

Har du tänkt på att det finns ett tydligt ägande, ett företräde när det kommer till nostalgi?

Det gäller att hålla sig inom precis rätt tidspann, som rättfärdigar att få minnas tillsammans. Ibland kan det räcka med något årtal åt fel håll för att vara officiellt bortgjord.

Jag kan själv inte låta bli att provoceras när personer yngre än mig själv klampar in och ”minns” på ett sätt som enligt mig inte riktigt går ihop.

Jag släpper detta med Vågen, men kanske finns det någon mer som – på riktigt – dansade på bardisken på rockhaket Diamond Dogs, så där ganska precis omkring år 2007?