Det var en ovanligt klar novembermorgon för lite mer än åtta år sedan när jag för första gången satte min fot på lokaltidningen Göteborg Direkts redaktion i Högsbo – som senare skulle byta skepnad till Mitt i Göteborg och flytta in på Korsvägen.

På den tiden gavs tidningen ut i fem lokala editioner, från Hisingen i norr till Askim i söder, från Angered i öster till Frölunda i väster – och centrum förstås.

Det häftiga och unika med att jobba på en gratistidning är just att få skriva för alla och därmed också vara en röst för alla – från Hare Krishnamunken vid Chapmans torg som törstar efter andlighet, den ensamstående mamman som sådde fröet till hela Tynnereds trädgård och den bipolära författaren i Kortedala som sätter normaliteten på paus, till semmelälskaren som ratar nytänkande, vanlife-familjen som väljer frihet före bekvämlighet och inte minst – kossorna som till en hel stadsdels förtret blev vräkta från sina ängar i Frölunda.

Om en vecka tystnar den rösten när Mitt i Göteborg skickas till tryck för allra sista gången – en tidning som delats ut i över 20 år under olika titlar.

Därmed går Göteborgs sista gratistidning i graven. Det är en stor förlust, inte bara för oss på redaktionen, utan för göteborgarna och för demokratin.

Medieutbudet här i Sveriges näst största stad är redan pinsamt tunt, samtidigt som allt fler nyhetssajter låser in och tar betalt för sina artiklar.   

Jag tänker på allt vi inte hann skriva om. Det finns så mycket kvar att berätta och så många "one of a kind"-göteborgare kvar att lyfta – och det är den sorgligaste biten.

Göteborg är en fantastisk stad att vara journalist i och hade jag kunnat gå tillbaka till den där novemberdagen 2016 hade jag aldrig tvekat på att göra allt en gång till.