Anemone nemorosa – någon briljerar med vitsippa på latin.
För naturens första växt- och insektsliv kan vi som rinnande vatten.
Minnet är starkt av våra barnahänder som på 80-talet rev upp små men tuffa tussilago. Hur vi krampaktigt höll i de korta stjälkarna tills de trycktes ner i en äggkopp med ett par droppar vatten.
Vitsipporna som vaknade lite senare plockade vi i tjockare buketter. Extra fina blommor pressades platta i en Kittybok och blev sköra konstverk. De sällsynta blåsipporna fick man bara sjunga om – inte röra.
Nostalgitrippen avbryts av den yngsta generation i skaran.
”Här mamma! Vi har plockat såna där solrosor eller vi menar maskrosor.”
”Tack, jättefina men det är tussilago. Vi pratade ju nyss om hur jag brukade plocka till mormor och morfar.”
Syster min bara suckar. Hon är läraren som försökte få sina gymnasieelever att gissa rätt blomma.
En bild var inte nog. Inte heller textraden: ”Niger och säger: Nu är det vår.” Ledtrådar som att det även finns vita eller att ett politiskt parti har lagt beslag på blomman (kanske är den inte fridlyst längre…) var lika lönlösa.
Enda svaret – en hjord av unga tomma blickar.
Självklart är det svårt att veta om man inte har fått lära sig och även den bästa kan glömma.
Jag är ingen lärare men i folkbildningens namn uppmanar jag alla att dela med sig av kunskap, smått som stort – gärna om blommor och blader.
Vårpromenaden är förmodligen lika vacker utan alla krångliga namn. Men känslan av belåtenhet från att namedroppa och att veta vad som är vad, är svårslagen.
