Det finns få saker som jag förskönat så mycket som att fira midsommar med barn – det vill säga innan jag hade barn.

Framför mig såg jag hur vi skulle gå där finklädda på ängen, plocka blommor, binda kransar och slänga oss i ringdansen – ”ååå en slank hon ner i diket”.

I stället står jag genomsvettig i trängseln vid hembygdsgården med en gnällig pojke i varje hand. Det är stekande hett och solkrämen rinner ner i ögonen. De matchande sommarskjortorna jag köpt till barnen ligger kvar hemma med prislapparna på. I stället har de tagit på sig svarta t-shirts, en med de tecknade sköldpaddorna från Turtles och en med hårdrocksbandet Kiss.

En stund senare sitter vi alla fall tillsammans på den fläckiga fleecefilten med plastbeklädd undersida från Biltema och dukar fram vår picknick, samtidigt som dragspelsmannen kör igång Vi äro musikanter.

Efter två välta saftglas, ett tårdrypande bråk om den sista bullen och ännu mer solkräm i ögonen frågar jag tröstlöst om någon vill dansa runt stången, eller plocka blommor till en krans. Det är det ingen som vill.  

Jag tittar på dragspelsmannen som måste vara närmare åttio år, liksom damerna i folkdräkt som sköter korvserveringen, och undrar i mitt stilla sinne vem som ska föra midsommartraditionen vidare i framtiden.

Inte de långhåriga pojkarna i svarta t-shirts och bakvända kepsar som vägrar hoppa som grodor i alla fall.

”Mamma, ta en bild nu så vi kan åka och bada i stället.”